The Vervain's Year - Kapitel 15
-Jag och Erzabeth, jag trodde vi var dom ända som fortfarande var vid liv. Eller det vill säga fortfarande finns, vi lever ju inte. sa han och satte sig ner framför mig. Ta det lugnt och hetsa inte upp dig nu. Okej?
-O-okej. stammade jag fram. Vad det än var verkade det inte speciellt trevligt. Han sa ju att vi inte lever.
-Du är en vampyr.
Hilary's perspektiv
Jag har inte sett Lilith på två veckor nu, jag vet inte vad det är som hänt men jag är orolig.
Jag var påväg hem från skolan och gick upp till brevlådan. Jag tog upp bunten med vita brev och kollade igenom dom. Jag hade fått ett brev med en snirklig handstil. Jag sprang snabbt upp til mitt rum och öppnade nyfiket mitt brev.
När jag läst klart hade jag tårar i ögonen och var i chocktillstånd. Allt brast och ett skri for ur min mun.
Mamma kom springande upp för trappen med pappa och min hund Shiny i hälarna. Hon kom in och undrade var det var som hänt. Jag kunde inte för mitt liv röra mig eller säga något. Jag bara låg på golvet och grät så hysteriskt att man kunde tro att jag skulle dö. Men så kändes det också. Jag var på väg att helt försvinna genom golvet. Jag kunde inte tro att Lilith McNeil skulle begravas den 12de augusti klockan 13.00.
Ha! slut... världens sämsta, kortaste novell? jaja, men nu behöver jag iaf inte bry mig om denna mer! det är jag glad över faktiskt. Jag har varit så otroligt inaktiv för att jag inte har tyckt om själva storyn från början. Men nu har jag en på datorn som jag ska skriva lite mer på så jag vet om jag ska lägga upp kapitel eller inte. Men nu vet ni iaf vad so händer senare. antagligen blir det en ny, eller inte! :) tack för er tid!
The Vervain's Year-Kapitel 14
-Vad tror du egentligen? Han och jag, pfft. jag kände hur blodet började strömma upp i mitt ansikte.
-oooh, du rodnar! sa alla tre på en gång
Jag försökte gång på gång att neka det, men man såg det tydligt. Jag erkände att jag var lite ner kärad i honom, men också att dom verkligen inte skulle säga något.
När jag kom till skolan på måndagen började Julie och Kate kolla på mig med en blick som jag inte kunde tyda. Men jag kände på mig att dom försökte göra så att jag skulle erkänna att jag faktiskt gillade Athony. Att jag skulle säga det till honom. Men det håller jag hellre för mig själv. Han känner ju inte ens likadant!
Jag skynade mig till dramalektionen och satte mig på en plats. Salen fylldes snabbt och till min tur, eller ska jag säga otur, satte sig Julie bredvid mig.
-Har du sagt det till honom än? viskade hon tyst, fast hon kunde lika gärna skrika ut det, så dåligt som hon viskar.
-oooh, du rodnar! sa alla tre på en gång
Jag försökte gång på gång att neka det, men man såg det tydligt. Jag erkände att jag var lite ner kärad i honom, men också att dom verkligen inte skulle säga något.
När jag kom till skolan på måndagen började Julie och Kate kolla på mig med en blick som jag inte kunde tyda. Men jag kände på mig att dom försökte göra så att jag skulle erkänna att jag faktiskt gillade Athony. Att jag skulle säga det till honom. Men det håller jag hellre för mig själv. Han känner ju inte ens likadant!
Jag skynade mig till dramalektionen och satte mig på en plats. Salen fylldes snabbt och till min tur, eller ska jag säga otur, satte sig Julie bredvid mig.
-Har du sagt det till honom än? viskade hon tyst, fast hon kunde lika gärna skrika ut det, så dåligt som hon viskar.
-Nej och jag ska inte det heller! väste jag tillbaka och kollade frammåt.
***
Dagen gick fort. Men det som jag inte hade tänkt på var att bussen alltid kommer prick 4. Jag var en klant och tänkte mig inte för. Jag gick rakt ut i vägen, utan att kolla mig om. Helt plötsligt kommer bussen och kör på mig. Jag flyttade mig inte en centimeter. Inte ens millimeter. Jag kollade på bussen och sen chauffören. Han var chockad, precis som alla elever som nu stog och kollade på mig. Jag tappade mina böcker och blev helt paralyserad. Det enda jag såg var att Anthony snabbt kom fram till mig och lyckades få mig därifrån.
När vi var hemma hos mig satte han mig ner på en av solstolarna på altanen. Jag granskade honom där han stog framför mig.
-vad hände? det var det ända jag fick ur mig.
-Du blev påkörd, rörde dig inte en millimeter och alla såg det. svarade han och kollade in i mina ögon, som om han tittade så jag levde.
-men, hur.. va? jag var helt förvirrad av det han sa och vad som hänt.
När vi var hemma hos mig satte han mig ner på en av solstolarna på altanen. Jag granskade honom där han stog framför mig.
-vad hände? det var det ända jag fick ur mig.
-Du blev påkörd, rörde dig inte en millimeter och alla såg det. svarade han och kollade in i mina ögon, som om han tittade så jag levde.
-men, hur.. va? jag var helt förvirrad av det han sa och vad som hänt.
-Nu är jag helt säker på att du är som jag. sa han och skakade på huvudet. Jag trodde att vi var dom enda.
-Vilka vi? Vadå dom ända? Kan du inte bara förklara för mig?! Jag kände att jag var nära på att börja skrika och tårarna brännde bakom ögonlocken på mig.
-Jag och Erzabeth, jag trodde vi var dom ända som fortfarande var vid liv. Eller det vill säga fortfarande finns, vi lever ju inte. sa han och satte sig ner framför mig. Ta det lugnt och hetsa inte upp dig nu. Okej?
-O-okej. stammade jag fram. Vad det än var verkade det inte speciellt trevligt. Han sa ju att vi inte lever.
-Du är en vampyr.
vad ska man säga, förutom att jag suger på att lägga ut kapitel? Här är iaf ett till. Jag vet inte när nästa kommer. och ni som kikar in här är.. ja, jag kan inte beskriva hur glad jag blir bara av att se att statistiken ligger på en jämnnivå. tack för att ni fortfarande stannat och jag ska verkligen försöka skriva mer!
The Vervain's Year-Kapitel 13
-Vad, vad gör du här? stammade jag fram.
-Jag ville bara se hur det var med dig. svarade han lugnt.
-Jodå, allt är bra. jag stängde dörren försiktigt och gick ut till honom.
-Jag vet att det kan vara väldigt svårt att förstå vad du såg. sa han och satte sig ner vid en stol.
-Ja, men varför var jag tvungen att se det? jag satte mig på bordet framför honom.
-Det är en sak som du måste förstå, du är inte som alla andra-började han men jag avbröt.
-Tack för den.
-Nej, inte så. Du är annorlunda på samma sätt som jag. Vi är lika. Du och jag, dina föräldrar och min syster. Tillsammans med flera andra, fast som inte bor här. Jag satt rätt tyst och bara kollade på honom.
-Vad är det som är annorlunda? jag frågade rakt ut, jag var trött på att han bara inte kunde säga det.
-Jag ska visa dig, när du är ensam. svarade han och kollade bak upp mot mitt fönster.
Jag kollade upp och där uppe stog Kate, Julie och Hilary och kollade ner mot oss, men försvann snabbt när dom såg att vi kollade. På något konstigt sätt tyckte jag att jag hörde att dom sa "dom är så söta". Men jag menar, dom är inne, på mitt rum och jag är ute. Hur skulle jag kunna höra vad dom sa? Å andra sidan kunde jag inte motstå mitt leende. Dom tyckte att vi va söta. Han var i alla fall det. Jag har varit lite småförälskad i honom, fast bara i hemlighet.
Jag kollade tillbaka mot Anthony och såg att han hade ett brett leende på läpparna. Mitt blev bredare och jag såg en liten glimt i hans ögon. Hans bruna,nästan svartgråa ögon. Så underbart fina. Jag föll in i mina tankar om hans ögon och såg att han hade ställt sig upp och var nu framför mig. Jag bet mig löst i läppen och kollade på honom. Vad skulle han göra? Han kramade mig och viskade i mitt öra.
-Vi ses på måndag. sen gick han.
När jag var tillbaka i mitt rum flög mina kompisar på mig. Kanske inte, men nästan. Jag skrattade och satte mig i sängen och försökte lugna ner dom.
-Han ville bara säga en sak. sa jag för kanske tionde gången.
-Men, men... ni såg ju typ, kära ut! sa Julie med en drömmande röst och la handen på pannan och sjönk bak i söngen med en dramatisk suck. Jag skrattade och slog till henne på benet.
-Vad tror du egentligen? Han och jag, pfft. jag kände hur blodet började strömma upp i mitt ansikte.
-oooh, du rodnar! sa alla tre på en gång
Jag försökte gång på gång att neka det, men man såg det tydligt. Jag erkände att jag var lite ner kärad i honom, men också att dom verkligen inte skulle säga något.
-Jag ville bara se hur det var med dig. svarade han lugnt.
-Jodå, allt är bra. jag stängde dörren försiktigt och gick ut till honom.
-Jag vet att det kan vara väldigt svårt att förstå vad du såg. sa han och satte sig ner vid en stol.
-Ja, men varför var jag tvungen att se det? jag satte mig på bordet framför honom.
-Det är en sak som du måste förstå, du är inte som alla andra-började han men jag avbröt.
-Tack för den.
-Nej, inte så. Du är annorlunda på samma sätt som jag. Vi är lika. Du och jag, dina föräldrar och min syster. Tillsammans med flera andra, fast som inte bor här. Jag satt rätt tyst och bara kollade på honom.
-Vad är det som är annorlunda? jag frågade rakt ut, jag var trött på att han bara inte kunde säga det.
-Jag ska visa dig, när du är ensam. svarade han och kollade bak upp mot mitt fönster.
Jag kollade upp och där uppe stog Kate, Julie och Hilary och kollade ner mot oss, men försvann snabbt när dom såg att vi kollade. På något konstigt sätt tyckte jag att jag hörde att dom sa "dom är så söta". Men jag menar, dom är inne, på mitt rum och jag är ute. Hur skulle jag kunna höra vad dom sa? Å andra sidan kunde jag inte motstå mitt leende. Dom tyckte att vi va söta. Han var i alla fall det. Jag har varit lite småförälskad i honom, fast bara i hemlighet.
Jag kollade tillbaka mot Anthony och såg att han hade ett brett leende på läpparna. Mitt blev bredare och jag såg en liten glimt i hans ögon. Hans bruna,nästan svartgråa ögon. Så underbart fina. Jag föll in i mina tankar om hans ögon och såg att han hade ställt sig upp och var nu framför mig. Jag bet mig löst i läppen och kollade på honom. Vad skulle han göra? Han kramade mig och viskade i mitt öra.
-Vi ses på måndag. sen gick han.
***
När jag var tillbaka i mitt rum flög mina kompisar på mig. Kanske inte, men nästan. Jag skrattade och satte mig i sängen och försökte lugna ner dom.
-Han ville bara säga en sak. sa jag för kanske tionde gången.
-Men, men... ni såg ju typ, kära ut! sa Julie med en drömmande röst och la handen på pannan och sjönk bak i söngen med en dramatisk suck. Jag skrattade och slog till henne på benet.
-Vad tror du egentligen? Han och jag, pfft. jag kände hur blodet började strömma upp i mitt ansikte.
-oooh, du rodnar! sa alla tre på en gång
Jag försökte gång på gång att neka det, men man såg det tydligt. Jag erkände att jag var lite ner kärad i honom, men också att dom verkligen inte skulle säga något.
Fick bli ett litet snabbt kapitel såhär på kvällen. har egentligen lust till att skriva, men det får gå pga er! Tänkte göra den här novellen ganska kort, om jag inte ändrar mig och gör den lång. Har lite blandade tankar om det!
Kommentera nuuuu! :D
Kommentera nuuuu! :D
The Vervain's Year-Kapitel 12
-Men den här då? frågade Hilary och höll upp en knallgul t-shirt med lila ränder och gröna cirklar.
-Snälla säg att du skojar med mig? frågade jag och vi kunde inte hålla oss för skratt, självklart skojade hon.
-Allvarligt nu, den här skulle vara å grymt snygg på dig! Nu såg hon helt allvarlig ut och höll i en ljust lila långklänning med bara armar och broderad byst.
När vi kom hem efter shoppingen var klockan halv 6 och hela köket var fullt med kassar från walmart. Vi tällde in drickan och dippen i kylen och sedan glassen i frysen. Chipsen och godiset ställde vi i skafferiet. Medans jag fixade sängplatser i mitt rum ringde Hilary både Kate och Julie och båda kunde komma.
Vi satte på hög muik samtidigt som vi hällde upp allt i skålar och ställde fram i mitt rum. Kate och Julie var snabbt här och vi var uppe på mitt rum och sjöng och dansade till musiken. Det var mycket skratt och ingen var seriös. Något som jag älskar med mina kompisar.
Jag och Hilary stog i sängen och sjöng för full hals medans Julie och Kate stog nedanför och agerade publik. När låten var slut hörde jag en hög knackning på ytterdörren. Jag hoppade ner från sängen och pausade den nuvarande låten. När jag kom fram till dörren rättade jag till mitt linne coh öppnade dörren. Jag kände den kalla kvälls luften mot mina bara ben, då jag bara hade hotpants. Jag kollade runt och såg ingen. Jag ryckte på axlarna och stängde dörren. Precis när jag gjorde det hörde jag ett skrik uppifrån.
Jag sprang i full fart upp och in i mitt rum. Ingen var där, jag såg röda fläckar på min vita heltäckningsmatta och kände hur pulsen började stiga, men blod var det inte. Jag hörde viskningar från mitt badrum och skakade på huvudet. Mina kompisar gömde sig och försökte lura , jättekul. Jag fick en genial idé och sprang ner igen. Jag öppnade ytterdörren och skulle precis smälla igen den högt för att få dom att tro att jag sprang ut när jag såg att Anthony stog där. Jag stannade upp och kollade förvånat på honom.
-Vad, vad gör du här? stammade jag fram.
-Jag ville bara se hur det var med dig. svarade han lugnt.
-Jodå, allt är bra. jag stängde dörren försiktigt och gick ut till honom.
-Jag vet att det kan vara väldigt svårt att förstå vad du såg. sa han och satte sig ner vid en stol.
-Ja, men varför var jag tvungen att se det? jag satte mig på bordet framför honom.
Ett kort kapitel! Har inte så mycket skrivlust kvar... Jag vet inte riktigt vad det är me, ja. ska försöka skriva nu måndag tisdag, är ledig dåå! :D kommenteraaaaaaa
-Snälla säg att du skojar med mig? frågade jag och vi kunde inte hålla oss för skratt, självklart skojade hon.
-Allvarligt nu, den här skulle vara å grymt snygg på dig! Nu såg hon helt allvarlig ut och höll i en ljust lila långklänning med bara armar och broderad byst.
När vi kom hem efter shoppingen var klockan halv 6 och hela köket var fullt med kassar från walmart. Vi tällde in drickan och dippen i kylen och sedan glassen i frysen. Chipsen och godiset ställde vi i skafferiet. Medans jag fixade sängplatser i mitt rum ringde Hilary både Kate och Julie och båda kunde komma.
Vi satte på hög muik samtidigt som vi hällde upp allt i skålar och ställde fram i mitt rum. Kate och Julie var snabbt här och vi var uppe på mitt rum och sjöng och dansade till musiken. Det var mycket skratt och ingen var seriös. Något som jag älskar med mina kompisar.
Jag och Hilary stog i sängen och sjöng för full hals medans Julie och Kate stog nedanför och agerade publik. När låten var slut hörde jag en hög knackning på ytterdörren. Jag hoppade ner från sängen och pausade den nuvarande låten. När jag kom fram till dörren rättade jag till mitt linne coh öppnade dörren. Jag kände den kalla kvälls luften mot mina bara ben, då jag bara hade hotpants. Jag kollade runt och såg ingen. Jag ryckte på axlarna och stängde dörren. Precis när jag gjorde det hörde jag ett skrik uppifrån.
Jag sprang i full fart upp och in i mitt rum. Ingen var där, jag såg röda fläckar på min vita heltäckningsmatta och kände hur pulsen började stiga, men blod var det inte. Jag hörde viskningar från mitt badrum och skakade på huvudet. Mina kompisar gömde sig och försökte lura , jättekul. Jag fick en genial idé och sprang ner igen. Jag öppnade ytterdörren och skulle precis smälla igen den högt för att få dom att tro att jag sprang ut när jag såg att Anthony stog där. Jag stannade upp och kollade förvånat på honom.
-Vad, vad gör du här? stammade jag fram.
-Jag ville bara se hur det var med dig. svarade han lugnt.
-Jodå, allt är bra. jag stängde dörren försiktigt och gick ut till honom.
-Jag vet att det kan vara väldigt svårt att förstå vad du såg. sa han och satte sig ner vid en stol.
-Ja, men varför var jag tvungen att se det? jag satte mig på bordet framför honom.
Ett kort kapitel! Har inte så mycket skrivlust kvar... Jag vet inte riktigt vad det är me, ja. ska försöka skriva nu måndag tisdag, är ledig dåå! :D kommenteraaaaaaa
The Vervain's Year-Kapitel 11
-Nej, dom lever och det ska jag visa dig. Men om du så gärna vill fortsätta med ditt normala tonårsliv, så gör det. Gå härifrån innan något händer! han talade lugnt till mig men änd med en viss bestämdhet. Jag blev nästan rädd av hur han såg ut. Hans käkben trädde fram tydligt i månskenet och hans ögon såg mystiska ut.
-men vad kan hända då? Det finns ju ingen här? frågade jag och korsade mina armar och kollade upp mot himmlen. Fullmåne.
-Jo, kolla. han pekade med hela armen ut mot gräsmattan.
Jag ångrade nästan att jag hade följt med. Det jag fick se var inte något direkt roligt, fräscht eller speciellt normalt. Men som jag märkte i väldigt tidig ålder, är jag inte speciellt normal heller.
När jag kollade ut mot gräsmattan såg jag först hur gravstenarna tog form, som jag inte såg förut. Sen började jorden att bli uppgrävd, men det var ingen där. Det sista jag kom ihåg innan jag börjde springa därifrån var att jag såg människor komma upp.
Jag låg i min säng, livrädd. Klockan hade nu blivit 2 och jag kan fortfarande inte sluta tänka på vad det var jag såg. Varför var det egentligen så viktigt för mig att se det? Vad var det han ville att jag skulle veta, varför just idag? Vilka var det? Dom tankarna virvlade runt i mitt huvud likt en virvelvind som tar med sig allt i dess väg.
Dagen efter var jag ensam hemma. Isak skulle på klassträff och mamma och pappa skulle med. Skönt att vara ensam i alla fall. Jag gjorde satte på mig mina slitna jeans och ett vanligt linne innan jag sprang nerför trappen och gick sen lugnt in i köket. Det låg pengar på bordet som jag skulle ha till mat, men jag äter ju knappast inget så, mer pengar till mig. Jag kollade i kylen efter dricka och hittade en cola burk och började dricka. Jag tog fram min mobil och ringde Hilary.
-Hey, vänta lite. Hilary svarade och en smäll hördes, antagligen hennes dörr.
-Hey, vad gör du? frågade jag och satte mig i soffan.
-Jag irriterar mig på brorsan, du då?
-Är ensam hemma, har ett förslag till dig.
Hilary tackade ja till min inbjudan till en sleep-over. Klockan är bara 2 så då är det förtidigt för att fixa allt. Men hilary kom hit snabbt med sina saker och vi tog bilen in till stan för att shoppa och handla godis och dricka, och ett par filmer.
Vi var inne i vår tredje klädbutik och vi har inte hittat något.
-Men den här då? frågade Hilary och höll upp en knallgul t-shirt med lila ränder och gröna cirklar.
-Snälla säg att du skojar med mig? frågade jag och vi kunde inte hålla oss för skratt, självklart skojade hon.
-Allvarligt nu, den här skulle vara å grymt snygg på dig! Nu såg hon helt allvarlig ut och höll i en ljust lila långklänning med bara armar och broderad byst.
Hinner inte skriva mer nu, måste kila iväääg! :D hoppas det duger åtminstone, ett litet mellankapitel ;)
-men vad kan hända då? Det finns ju ingen här? frågade jag och korsade mina armar och kollade upp mot himmlen. Fullmåne.
-Jo, kolla. han pekade med hela armen ut mot gräsmattan.
Jag ångrade nästan att jag hade följt med. Det jag fick se var inte något direkt roligt, fräscht eller speciellt normalt. Men som jag märkte i väldigt tidig ålder, är jag inte speciellt normal heller.
När jag kollade ut mot gräsmattan såg jag först hur gravstenarna tog form, som jag inte såg förut. Sen började jorden att bli uppgrävd, men det var ingen där. Det sista jag kom ihåg innan jag börjde springa därifrån var att jag såg människor komma upp.
Jag låg i min säng, livrädd. Klockan hade nu blivit 2 och jag kan fortfarande inte sluta tänka på vad det var jag såg. Varför var det egentligen så viktigt för mig att se det? Vad var det han ville att jag skulle veta, varför just idag? Vilka var det? Dom tankarna virvlade runt i mitt huvud likt en virvelvind som tar med sig allt i dess väg.
Dagen efter var jag ensam hemma. Isak skulle på klassträff och mamma och pappa skulle med. Skönt att vara ensam i alla fall. Jag gjorde satte på mig mina slitna jeans och ett vanligt linne innan jag sprang nerför trappen och gick sen lugnt in i köket. Det låg pengar på bordet som jag skulle ha till mat, men jag äter ju knappast inget så, mer pengar till mig. Jag kollade i kylen efter dricka och hittade en cola burk och började dricka. Jag tog fram min mobil och ringde Hilary.
-Hey, vänta lite. Hilary svarade och en smäll hördes, antagligen hennes dörr.
-Hey, vad gör du? frågade jag och satte mig i soffan.
-Jag irriterar mig på brorsan, du då?
-Är ensam hemma, har ett förslag till dig.
Hilary tackade ja till min inbjudan till en sleep-over. Klockan är bara 2 så då är det förtidigt för att fixa allt. Men hilary kom hit snabbt med sina saker och vi tog bilen in till stan för att shoppa och handla godis och dricka, och ett par filmer.
Vi var inne i vår tredje klädbutik och vi har inte hittat något.
-Men den här då? frågade Hilary och höll upp en knallgul t-shirt med lila ränder och gröna cirklar.
-Snälla säg att du skojar med mig? frågade jag och vi kunde inte hålla oss för skratt, självklart skojade hon.
-Allvarligt nu, den här skulle vara å grymt snygg på dig! Nu såg hon helt allvarlig ut och höll i en ljust lila långklänning med bara armar och broderad byst.
Hinner inte skriva mer nu, måste kila iväääg! :D hoppas det duger åtminstone, ett litet mellankapitel ;)
The Vervain's Year-Kapitel 10
Jag klev in i duschen och stog där runt en timma. Mitt långa svarta livlösa hår har börjat tappa glansen ännu mer. Vad ska jag göra för att få tillbaka det? Jag stog och funderade en stund framför badrumsspegeln innan jag bestämde mig för att gå in till mitt rum igen. När jag kom tillbaka var jag inte ensam.
-Förlåt om jag skrämde dig, men det är en sak jag måste säga, men först en sak jag vill visa. sa Anthony så fort han såg att jag hoppade till. Jag kollade fundersamt på honom.
-Okej, men kan jag få byta om först, eller ska jag gå såhär? frågade jag och flinade. Som väntat skrattade han och skakade på huvudet.
Jag tog ett par kläder och gick in på toaletten igen. Jag skyndade mig med att byta om och gick snabbt tillbaka. Vi gick ner och ut på grusplanen precis utanför och stannade.
-Så, vad är det du ska visa mig?
-Du får inte säga detta till någon eller bli rädd. Jag måste, för att du har en del i allt.
Jag stog chockad och kollade på honom. Vad ska han visa som jag har del i? Jag har väl inte gjort något?
Han började gå och jag följde snabbt efter. Vi gick ut på gatan och vidare till skogen. Nu? klockan är runt 11. Jag struntade i vad som kunde hända och följde efter i hans snabba och bestämda steg. Han sa ingenting utan bara fortsatte på den lilla stigen in mot skogen. Det var verkligen en mörk och dimmig kväll. Skulle inte förvåna mig om det blir fullmåne vid midnatt. Kråkorna flög iväg över oss och skogen började tätna mer och det började bli svårt att se vart jag gick. Han stannade tvärt och verkade lyssna efter något. Jag vågade varken säga något eller ens andas. Han fortsatte en liten bit till och sen vände sig mot mig.
-Det här är något som vi alla måste ha sett. Men inte du och jag vet inte varför dina föräldrar aldrig visade dig det heller. Sa han och flyttade sig sen för att jag ska se vart vi har kommit.
-Mina föräldrar är inte typen som går ut i skogen, eller ja, jag har ju inga biologiska. svarade jag och tog ett litet steg frammåt.
Framför oss var det en stor gräsmatta, stor som en fotbollsplan. Vad var det som var märkvärdigt med det? Det visste jag inte.
-Dina biologiska föräldrar lever, det vet jag. Du vet den första gången vi träffades, på historia lektionen, franska revolutionen? Då visste jag vem du var, utan att du sagt något. sa han och log lite vid minnet. Att det just var franska revolutionen var skrattretande.
-Nej, dom är döda. Alla har sagt det. Dom har till och med blivit begravda i kyrkogården i Post Falls! Dom har sagt det i snart 11 år. Hur kan du säga att dom lever när jag vet att dom inte finns? jag blev frustrerad och förvånad över hur starka mina känslor blev. Jag har aldrig vart såhär ledsen och arg på samma gång. Jag vet ju att dom inte finns längre, jag vet det.
-Nej, dom lever och det ska jag visa dig. Men om du så gärna vill fortsätta med ditt normala tonårsliv, så gör det. Gå härifrån innan något händer! han talade lugnt till mig men änd med en viss bestämdhet. Jag blev nästan rädd av hur han såg ut. Hans käkben trädde fram tydligt i månskenet och hans ögon såg mystiska ut.
-men vad kan hända då? Det finns ju ingen här? frågade jag och korsade mina armar och kollade upp mot himmlen. Fullmåne.
-Jo, kolla. han pekade med hela armen ut mot gräsmattan.
kände mig lite elak nu när jag slutade sådär. Någon som kan gissa vad hon kommer att få se? nästa hoppas jag på att få ut i helgen, eller så kommer den i början av nästa vecka :)
-Förlåt om jag skrämde dig, men det är en sak jag måste säga, men först en sak jag vill visa. sa Anthony så fort han såg att jag hoppade till. Jag kollade fundersamt på honom.
-Okej, men kan jag få byta om först, eller ska jag gå såhär? frågade jag och flinade. Som väntat skrattade han och skakade på huvudet.
Jag tog ett par kläder och gick in på toaletten igen. Jag skyndade mig med att byta om och gick snabbt tillbaka. Vi gick ner och ut på grusplanen precis utanför och stannade.
-Så, vad är det du ska visa mig?
-Du får inte säga detta till någon eller bli rädd. Jag måste, för att du har en del i allt.
Jag stog chockad och kollade på honom. Vad ska han visa som jag har del i? Jag har väl inte gjort något?
Han började gå och jag följde snabbt efter. Vi gick ut på gatan och vidare till skogen. Nu? klockan är runt 11. Jag struntade i vad som kunde hända och följde efter i hans snabba och bestämda steg. Han sa ingenting utan bara fortsatte på den lilla stigen in mot skogen. Det var verkligen en mörk och dimmig kväll. Skulle inte förvåna mig om det blir fullmåne vid midnatt. Kråkorna flög iväg över oss och skogen började tätna mer och det började bli svårt att se vart jag gick. Han stannade tvärt och verkade lyssna efter något. Jag vågade varken säga något eller ens andas. Han fortsatte en liten bit till och sen vände sig mot mig.
-Det här är något som vi alla måste ha sett. Men inte du och jag vet inte varför dina föräldrar aldrig visade dig det heller. Sa han och flyttade sig sen för att jag ska se vart vi har kommit.
-Mina föräldrar är inte typen som går ut i skogen, eller ja, jag har ju inga biologiska. svarade jag och tog ett litet steg frammåt.
Framför oss var det en stor gräsmatta, stor som en fotbollsplan. Vad var det som var märkvärdigt med det? Det visste jag inte.
-Dina biologiska föräldrar lever, det vet jag. Du vet den första gången vi träffades, på historia lektionen, franska revolutionen? Då visste jag vem du var, utan att du sagt något. sa han och log lite vid minnet. Att det just var franska revolutionen var skrattretande.
-Nej, dom är döda. Alla har sagt det. Dom har till och med blivit begravda i kyrkogården i Post Falls! Dom har sagt det i snart 11 år. Hur kan du säga att dom lever när jag vet att dom inte finns? jag blev frustrerad och förvånad över hur starka mina känslor blev. Jag har aldrig vart såhär ledsen och arg på samma gång. Jag vet ju att dom inte finns längre, jag vet det.
-Nej, dom lever och det ska jag visa dig. Men om du så gärna vill fortsätta med ditt normala tonårsliv, så gör det. Gå härifrån innan något händer! han talade lugnt till mig men änd med en viss bestämdhet. Jag blev nästan rädd av hur han såg ut. Hans käkben trädde fram tydligt i månskenet och hans ögon såg mystiska ut.
-men vad kan hända då? Det finns ju ingen här? frågade jag och korsade mina armar och kollade upp mot himmlen. Fullmåne.
-Jo, kolla. han pekade med hela armen ut mot gräsmattan.
kände mig lite elak nu när jag slutade sådär. Någon som kan gissa vad hon kommer att få se? nästa hoppas jag på att få ut i helgen, eller så kommer den i början av nästa vecka :)
The Vervain's Year-Kapitel 9
-Jag är Lilith, detsamma. jag log ett väldigt ansträngt leende och det märkte han. Jag la inte mycket energi på det utan fortsatte bara med arbetet.
-Vad håller vi på med? frågade han och kollade i min bok.
-Franska revolutionen, der suger. svarade jag och la i från mig pennan. Han skrattade tyst.
-Det är lätt. Med det sagt slutade lektionen och han försvann utan att säga hejdå.
När jag kom hem var det som vanligt, Isak är hemma och kollar på tv, mamma och pappa är och jobbar och jag går direkt upp på mitt rum. Så ser det ut nästan varje dag. Men idag ska jag faktiskt ut och springa runt kvarteret. Det var rätt längesedan jag var ute och rörde på mig så. Men det ska bli otroligt skönt. Jag bytte om till ett par mjukisshorts och ett linne då det var soligt och tillräckligt varmt ute för det. Innan jag gick ner tog jag min ipod och mina hörlurar. Jag sa hej då till Isak och sedan gick jag ut. Jag stannade upp och andades in vårluften. Det doftade blommor och nyklippt gräs, nylagad mat och... olja. Nej, bensin. Det luktar som att en bil har börjat brinna. Jag öppnade ögonen och kollade mig omkring, där såg jag en rökstrimma bortanför Hilarys hus, jag stoppade in hörlurarna i öronen och började springa dit.
När jag var framme såg jag att det var hennes grannes bil som hade börjat brinna. Bensinen hade runnit ner på vägen och ner i en brunn och det brann i det. Bara det inte händer något farligt nu. Att det börjar brinna i en brunn kanske inte är det bästa som kan hända. Jag gick närmare och fick se ett bekant ansikte och när jag blinkade var personen borta. Jag stog helt förbluffad och bara kollade på stället där hon stog. Jag kände igen henne, men kan inte riktigt säga ifrån vart. Jag sökte i minnet och stog säkert där i fem minuter för att komma på något, men blev bara oklokare på det sättet. Jag virrade in mig i mina ena tankar.
Hilary kom ut och ropade på mig.
-Vad har hänt? frågade jag i hennes öra då jag kramade om henne.
-Jag vet inte, jag hörde en smäll och sedan började det brinna bara. svarade hon och oförstående mot bilen. Det måse vara det som small när jag bytte om.
-Det kan väl inte bara smälla så av sig självt?
-Det är ju ganska ologiskt. Hilary skrattade åt mig och jag bara skakade på huvudet.
-Jag ska springa vidare, men ses imorn!
-Vad håller vi på med? frågade han och kollade i min bok.
-Franska revolutionen, der suger. svarade jag och la i från mig pennan. Han skrattade tyst.
-Det är lätt. Med det sagt slutade lektionen och han försvann utan att säga hejdå.
När jag kom hem var det som vanligt, Isak är hemma och kollar på tv, mamma och pappa är och jobbar och jag går direkt upp på mitt rum. Så ser det ut nästan varje dag. Men idag ska jag faktiskt ut och springa runt kvarteret. Det var rätt längesedan jag var ute och rörde på mig så. Men det ska bli otroligt skönt. Jag bytte om till ett par mjukisshorts och ett linne då det var soligt och tillräckligt varmt ute för det. Innan jag gick ner tog jag min ipod och mina hörlurar. Jag sa hej då till Isak och sedan gick jag ut. Jag stannade upp och andades in vårluften. Det doftade blommor och nyklippt gräs, nylagad mat och... olja. Nej, bensin. Det luktar som att en bil har börjat brinna. Jag öppnade ögonen och kollade mig omkring, där såg jag en rökstrimma bortanför Hilarys hus, jag stoppade in hörlurarna i öronen och började springa dit.
När jag var framme såg jag att det var hennes grannes bil som hade börjat brinna. Bensinen hade runnit ner på vägen och ner i en brunn och det brann i det. Bara det inte händer något farligt nu. Att det börjar brinna i en brunn kanske inte är det bästa som kan hända. Jag gick närmare och fick se ett bekant ansikte och när jag blinkade var personen borta. Jag stog helt förbluffad och bara kollade på stället där hon stog. Jag kände igen henne, men kan inte riktigt säga ifrån vart. Jag sökte i minnet och stog säkert där i fem minuter för att komma på något, men blev bara oklokare på det sättet. Jag virrade in mig i mina ena tankar.
Hilary kom ut och ropade på mig.
-Vad har hänt? frågade jag i hennes öra då jag kramade om henne.
-Jag vet inte, jag hörde en smäll och sedan började det brinna bara. svarade hon och oförstående mot bilen. Det måse vara det som small när jag bytte om.
-Det kan väl inte bara smälla så av sig självt?
-Det är ju ganska ologiskt. Hilary skrattade åt mig och jag bara skakade på huvudet.
-Jag ska springa vidare, men ses imorn!
Jag började springa bort mot skogen. Där kunde jag alltid vara för mig själv. När jag kom till en stig saktade jag ner och började gå istället. Då kom jag att tänka på personen som stog där, eller som jag tyckte stog där. Det var något som jag verkligen kände igen. Medellångt blont hår, lång och smal med en skinnjacka och mörkblåa jeans. Men vem kan det vara?
Så fort jag kom hem började mamma fråga ut mig.
-Lilith! Vad har du gjort ute i 5 timmar, i de där kläderna? Överbeskyddande mamma.
-Jag har vart ute och sprungit. Något fel? just nu ville jag bara upp och duscha, då blir jag lite irriterad.
-Du kan väl inte sprungit i 5 timmar heller! Det var det värsta jag hört på länge. Hon lät inte speciellt övertygad. Men jag kan förstå henne, en vanlig människa brukar inte orka hålla igång så länge. Men som sagt, jag är inte vanlig.
-Jo, jag kan. Men om du ursäktar tänkte jag duscha. Jag klampade upp för trappen och in i mitt rum och låste dörren efter mig. Att hon aldrig kan vara lite.. normal. Hon ska alltid bry sig för mycket, eller så är det jag som gör fel. Aldrig har hon fel. Hon har alltid rätt, rätt och rätt. Men allt hon har är fel, fel och fel!
Jag klev in i duschen och stog där runt en timma. Mitt långa svarta livlösa hår har börjat tappa glansen ännu mer. Vad ska jag göra för att få tillbaka det? Jag stog och funderade en stund framför badrumsspegeln innan jag bestämde mig för att gå in till mitt rum igen. När jag kom tillbaka var jag inte ensam.
Tänkte va lite elak och sluta där ^^ haha, men nu har ni fått mer än på länge! ska skriva så fingrarna glöder när jag har tid. Har en del saker att göra under veckan, men ska försöka få ihop ett kapitel till iaf :D
Så fort jag kom hem började mamma fråga ut mig.
-Lilith! Vad har du gjort ute i 5 timmar, i de där kläderna? Överbeskyddande mamma.
-Jag har vart ute och sprungit. Något fel? just nu ville jag bara upp och duscha, då blir jag lite irriterad.
-Du kan väl inte sprungit i 5 timmar heller! Det var det värsta jag hört på länge. Hon lät inte speciellt övertygad. Men jag kan förstå henne, en vanlig människa brukar inte orka hålla igång så länge. Men som sagt, jag är inte vanlig.
-Jo, jag kan. Men om du ursäktar tänkte jag duscha. Jag klampade upp för trappen och in i mitt rum och låste dörren efter mig. Att hon aldrig kan vara lite.. normal. Hon ska alltid bry sig för mycket, eller så är det jag som gör fel. Aldrig har hon fel. Hon har alltid rätt, rätt och rätt. Men allt hon har är fel, fel och fel!
Jag klev in i duschen och stog där runt en timma. Mitt långa svarta livlösa hår har börjat tappa glansen ännu mer. Vad ska jag göra för att få tillbaka det? Jag stog och funderade en stund framför badrumsspegeln innan jag bestämde mig för att gå in till mitt rum igen. När jag kom tillbaka var jag inte ensam.
Tänkte va lite elak och sluta där ^^ haha, men nu har ni fått mer än på länge! ska skriva så fingrarna glöder när jag har tid. Har en del saker att göra under veckan, men ska försöka få ihop ett kapitel till iaf :D
The Vervain's Year-Kapitel 8 del 2
Jag gick därifrån och tänkte på hur hon såg ut. Jag hade sett henne förut och nu menar jag inte bara i klassen. Jag hade sett henne innan hon och Anthony börjat här. Vi går nu sista året och dom flyttade hit för ett år sen och jag minns den dagen som i går.
Den första oktober och den första snön hade redan kommit. För mig gör det inget men alla klagar medans jag tycker att det är mysigt. Jag har inte lika ont av det som av sommaren. Jag satte mig ner bredvid Hilary i matsalen och kollade ut genom fönstret när jag såg en okänd bil köra upp på parkeringen. Jag kollade noga och ja, den var helt okänd. Från Spanien till och med. Det var två personer som klev ur bilen men inna jag hann se vad det var för några drog Hilary med mig till lektionen vi skulle ha, Historia. När lektionen pågått i ca tio minuter öppnas dörren och när dom klev in tystnade alla samtal som pågick avslutades direkt och man hörde bara allas andetag. det var dödstyst, tystare än en lärare kunde få det. Tystare än i en övergiven grotta. Man skulle kunna höra minsta lilla ljud. En kille och en tjej, rätt lika, gick fram till katedern där Mr Stoner satt och bläddrade blend papper men slutade när han såg dom. Killen böjde sig fram och viskade något till Mr Stoner. Stoner hostade nervöst och klämde fram ett stelt leende.
-Elever, det här är Anthony och Erzabeth Huxley och dom har percis flyttat hit så var snälla. Han satte sig snabbt ner och började bläddra i papprerna igen.
Man kunde snabbt se svettpärlorna rinna ner för hans kala hjässa och ner i pannan för att sedan torkas bort av hans näsduk. Jag kände lukten av svetten och den blandades av Hugo Boss parfym, antagligen från killen, Anthony. Men jag kände också en riktigt söt doft, kanske jordgubb, som troligtvis kom från Erzabeth.
De lediga platserna var en bredvid mig och en längst bak brediv Hilary. Varför vi inte satt bredvid varandra var att vi hade bestämda platser. Otroligt idiotiskt att låta två stycken sitta ensamma och ta upp två bänkar. Anthony kom fram till migoch flashade ett av de vitaste leende jag någonsin sett.
-Kan jag sätta mig här? han frågade snällt och jag kunde inte sluta stirra.
Jag kom till verkligheten igen och nickade snabbt medans han satte sig ner. Jag kollade på honom och han verkade märka det då han sträckte fram sin hand.
-Jag är Anthony, trevligt att träffas.
Jag svalde och sträckte försiktigt fram min hand och skakade hans. Jag skulle precis säga vad jag hette men stannade upp i ögonblicket som min mun öppnades. Jag kände direkt att han inte var en normal kille. Han var... kall och något mörkt förflutet. Jag visste direkt att han var som jag. men jag visste inte heller vad jag var. Jag harklade mig och öppnade munnen igen.
-Jag är Lilith, detsamma. jag log ett väldigt ansträngt leende och det märkte han. Jag la inte mycket energi på det utan fortsatte bara med arbetet.
-Vad håller vi på med? frågade han och kollade i min bok.
-Franska revolutionen, der suger. svarade jag och la i från mig pennan. Han skrattade tyst.
-Det är lätt. Med det sagt slutade lektionen och han försvann utan att säga hejdå.
del 2 ute! hoppas att det är bra, har väl inte fått den respons man vill ha, men den duger :) kul att någon iaf kommenterar. angående updaten så kommer den nog vara lite bättre denna vecka då det är påsklov, men jag kan inte lova att det kommer fortsätta så efter då skolan tar upp mycket tid med plugg och grejer. Men hoppas det blir bättre! :D
Den första oktober och den första snön hade redan kommit. För mig gör det inget men alla klagar medans jag tycker att det är mysigt. Jag har inte lika ont av det som av sommaren. Jag satte mig ner bredvid Hilary i matsalen och kollade ut genom fönstret när jag såg en okänd bil köra upp på parkeringen. Jag kollade noga och ja, den var helt okänd. Från Spanien till och med. Det var två personer som klev ur bilen men inna jag hann se vad det var för några drog Hilary med mig till lektionen vi skulle ha, Historia. När lektionen pågått i ca tio minuter öppnas dörren och när dom klev in tystnade alla samtal som pågick avslutades direkt och man hörde bara allas andetag. det var dödstyst, tystare än en lärare kunde få det. Tystare än i en övergiven grotta. Man skulle kunna höra minsta lilla ljud. En kille och en tjej, rätt lika, gick fram till katedern där Mr Stoner satt och bläddrade blend papper men slutade när han såg dom. Killen böjde sig fram och viskade något till Mr Stoner. Stoner hostade nervöst och klämde fram ett stelt leende.
-Elever, det här är Anthony och Erzabeth Huxley och dom har percis flyttat hit så var snälla. Han satte sig snabbt ner och började bläddra i papprerna igen.
Man kunde snabbt se svettpärlorna rinna ner för hans kala hjässa och ner i pannan för att sedan torkas bort av hans näsduk. Jag kände lukten av svetten och den blandades av Hugo Boss parfym, antagligen från killen, Anthony. Men jag kände också en riktigt söt doft, kanske jordgubb, som troligtvis kom från Erzabeth.
De lediga platserna var en bredvid mig och en längst bak brediv Hilary. Varför vi inte satt bredvid varandra var att vi hade bestämda platser. Otroligt idiotiskt att låta två stycken sitta ensamma och ta upp två bänkar. Anthony kom fram till migoch flashade ett av de vitaste leende jag någonsin sett.
-Kan jag sätta mig här? han frågade snällt och jag kunde inte sluta stirra.
Jag kom till verkligheten igen och nickade snabbt medans han satte sig ner. Jag kollade på honom och han verkade märka det då han sträckte fram sin hand.
-Jag är Anthony, trevligt att träffas.
Jag svalde och sträckte försiktigt fram min hand och skakade hans. Jag skulle precis säga vad jag hette men stannade upp i ögonblicket som min mun öppnades. Jag kände direkt att han inte var en normal kille. Han var... kall och något mörkt förflutet. Jag visste direkt att han var som jag. men jag visste inte heller vad jag var. Jag harklade mig och öppnade munnen igen.
-Jag är Lilith, detsamma. jag log ett väldigt ansträngt leende och det märkte han. Jag la inte mycket energi på det utan fortsatte bara med arbetet.
-Vad håller vi på med? frågade han och kollade i min bok.
-Franska revolutionen, der suger. svarade jag och la i från mig pennan. Han skrattade tyst.
-Det är lätt. Med det sagt slutade lektionen och han försvann utan att säga hejdå.
del 2 ute! hoppas att det är bra, har väl inte fått den respons man vill ha, men den duger :) kul att någon iaf kommenterar. angående updaten så kommer den nog vara lite bättre denna vecka då det är påsklov, men jag kan inte lova att det kommer fortsätta så efter då skolan tar upp mycket tid med plugg och grejer. Men hoppas det blir bättre! :D
The Vervain's Year-Kapitel 8 del 1
Det tog inte lång tid förrens klockan var strax över 11 på kvällen och boken var nu slut. Jag hade uttit och läst i över 7 timmar. Bara jag fastnar i en bok kan jag hålla på hur länge som helst. Jag stängde boken och ställde den tillsamman med dom andra av Noreena. Jag hade verkligen en hel del böcker, det var nog det enda som jag hade mycket av. Jag hade tre bokhyllor, från golv till tak som var fyllda med lästa böcker. Endast två eller tre olästa. Har man mycket tid så är det väl lika bra att göra något man tycker om. Läser jag inte blir jag arg och då ska man hålla sig borta från mig.
Nästa vecka
Jag kom lite försent till teaterlektionen, eller dagen. Teater hela dagen är nog det bästa jag vet. Jag verkligen älskar att leva mig in i rollen som man har fått sig tilldelad och det roligaste är att visa upp det man tränat in och visa hur duktig man egentligen är. Men den här dagen ville jag egentligen inte dit, jag vet inte riktigt varför men jag ville bara inte träffa Anthoy. Det skulle bli stelt eftersom att vi inte har pratat på en hel vecka. Jag vet inte varför heller. Jag hade tänkt fråga honom om han var kompis med Hilary eller inte, men hon hade inte svarat på kommentaren på facebook.
När jag äntligen kom in till den salen vi var i vände sig alla om och kollade på mig. Jag gick snabbt och satte mig ner på min plats bredvid just Hilary. Hon viskade ett hej och jag viskade tillbaka. Mr Davis kollade strängt på mig och jag log ursäktande innan han fortsätte prata om det han gjorde innan jag kom in. När han pratat klart skulle vi dela in oss i grupper där vi skulle repetera våra repliker med varandra, det var just detta jag inte ville. Men jag kunde inte se Anthony någonstans. Han var inte här. Han har inte varit här på en vecka. Plötsligt hörde jag att någon sa hans namn.'-Ja, han är nog trött efter vad vi höll på med igår-' Jag kollade runt och fick se att det var Erzabeth, hans syster, hon fnissade och de andra skrattade högt. Jag gick fram till henne och knackade henne på axeln.
-Vet du varför Anthony inte är här? frågade jag och kollade in i hennes ögon som såg röd-gula ut.
-Ja, han är hemma. Han kände sig inte bra. svarade hon drygt och vände sig tillbaka till sina kompisar.
Jag gick därifrån och tänkte på hur hon såg ut. Hennes medellånga honungsblonda hår, långa sala kropp och hennes röd-gula ögon. Jag hade sett henne förut och nu menar jag inte bara i klassen. Jag hade sett henne innan hon och Anthony börjat här. Vi går nu sista året och dom flyttade hit för ett år sen och jag minns den dagen som i går.
det här är bara del1 , del 2 kommer antagligen imorn eller något :) nästa del kommer vara hennes flashback från dagen dom kom till skolan första gången! kommentera? :D
Nästa vecka
Jag kom lite försent till teaterlektionen, eller dagen. Teater hela dagen är nog det bästa jag vet. Jag verkligen älskar att leva mig in i rollen som man har fått sig tilldelad och det roligaste är att visa upp det man tränat in och visa hur duktig man egentligen är. Men den här dagen ville jag egentligen inte dit, jag vet inte riktigt varför men jag ville bara inte träffa Anthoy. Det skulle bli stelt eftersom att vi inte har pratat på en hel vecka. Jag vet inte varför heller. Jag hade tänkt fråga honom om han var kompis med Hilary eller inte, men hon hade inte svarat på kommentaren på facebook.
När jag äntligen kom in till den salen vi var i vände sig alla om och kollade på mig. Jag gick snabbt och satte mig ner på min plats bredvid just Hilary. Hon viskade ett hej och jag viskade tillbaka. Mr Davis kollade strängt på mig och jag log ursäktande innan han fortsätte prata om det han gjorde innan jag kom in. När han pratat klart skulle vi dela in oss i grupper där vi skulle repetera våra repliker med varandra, det var just detta jag inte ville. Men jag kunde inte se Anthony någonstans. Han var inte här. Han har inte varit här på en vecka. Plötsligt hörde jag att någon sa hans namn.'-Ja, han är nog trött efter vad vi höll på med igår-' Jag kollade runt och fick se att det var Erzabeth, hans syster, hon fnissade och de andra skrattade högt. Jag gick fram till henne och knackade henne på axeln.
-Vet du varför Anthony inte är här? frågade jag och kollade in i hennes ögon som såg röd-gula ut.
-Ja, han är hemma. Han kände sig inte bra. svarade hon drygt och vände sig tillbaka till sina kompisar.
Jag gick därifrån och tänkte på hur hon såg ut. Hennes medellånga honungsblonda hår, långa sala kropp och hennes röd-gula ögon. Jag hade sett henne förut och nu menar jag inte bara i klassen. Jag hade sett henne innan hon och Anthony börjat här. Vi går nu sista året och dom flyttade hit för ett år sen och jag minns den dagen som i går.
det här är bara del1 , del 2 kommer antagligen imorn eller något :) nästa del kommer vara hennes flashback från dagen dom kom till skolan första gången! kommentera? :D
The Vervain's Year-Kapitel 7
Jag skakade på huvudet och ignorerade bilden tills jag såg kommentaren som fick mitt hjärta bulta hårdare. 'Anthony Huxley: Hilary, vad är det med dig egentligen?'
Inte visste jag att dom var vänner...
Nästa dag när jag kom till skolan var det tomt. Inte en männsika så långt ögat kunde nå, jag hörde inte heller något. Ingen var här, eller? Jag kände en frän lukt. Det kändes som rök, något har brunnit eller brinner. Helt plötsligt svartnade det för ögonen och det kändes som att kroppen tömdes på blod.
Jag satt på mattelektionen nästa dag och hade handen runt mitt halsband. Jag stirrade tomt framför mig och rös sedan. Så fort jag rörde det kom det upp massa bilder och det slutade alltid likadant, att jag tömdes på blod.
Susie som satt bredvid mig petade på mig och pekade sedan frammåt. Jag kollade fram och såg att alla inklusive läraren kollade på mig.
-Eh, va? frågade jag förvirrat.
-Vad blir svaret på talet som är uppskrivet på tavlan miss. McNeil? frågade hon.
-140, 34. svarade jag och kollade ointressant ut genom förnstret.
-Mycket bra, det var det sista för idag. Glöm inte att vi har matteprov imorgon. sa hon och alla började packa undan och gå ut därifrån.
När jag kom hem satt Isak och kollade på tv. Jag satte mig bredvid honom utan att vi sa något. Min näsa började tänta och huvudvärken började komma. Ja visste redan vad det berodde på, men mamma vägrade ta bor Järnörten i fönstrerna. Jag reste på mig och gick upp på mitt rum. Jag blev förvånad när jag såg att mitt fönster var öppet och att det låg en bok på min säng med en lapp fast tejpad. Jag tog lappen och började läsa.
"Tänkte du ville ha denna, såg din samling och märkte att det var den enda som saknades- Anthony"
Jag la bort lappen och kollade på boken, jo mycket riktigt, den enda i min samling som fattades. Jag verkligen älskar Noreena Herzt böcker. Jag la på minnet att jag skulle tacka honom för boken. Men nu gick jag och stängde fönstret och satte mig sedan ner i soffan som stog precis framför det och började läsa boken.
Det tog inte lång tid förrens klockan var strax över 11 på kvällen och boken var nu slut. Jag hade uttit och läst i över 7 timmar. Bara jag fastnar i en bok kan jag hålla på hur länge som helst. Jag stängde boken och ställde den tillsamman med dom andra av Noreena. Jag hade verkligen en hel del böcker, det var nog det enda som jag hade mycket av. Jag hade tre bokhyllor, från golv till tak som var fyllda med lästa böcker. Endast två eller tre olästa. Har man mycket tid så är det väl lika bra att göra något man tycker om. Läser jag inte blir jag arg och då ska man hålla sig borta från mig.
Tråkigt kapitel, mer kommer! :)
Inte visste jag att dom var vänner...
Nästa dag när jag kom till skolan var det tomt. Inte en männsika så långt ögat kunde nå, jag hörde inte heller något. Ingen var här, eller? Jag kände en frän lukt. Det kändes som rök, något har brunnit eller brinner. Helt plötsligt svartnade det för ögonen och det kändes som att kroppen tömdes på blod.
Jag satt på mattelektionen nästa dag och hade handen runt mitt halsband. Jag stirrade tomt framför mig och rös sedan. Så fort jag rörde det kom det upp massa bilder och det slutade alltid likadant, att jag tömdes på blod.
Susie som satt bredvid mig petade på mig och pekade sedan frammåt. Jag kollade fram och såg att alla inklusive läraren kollade på mig.
-Eh, va? frågade jag förvirrat.
-Vad blir svaret på talet som är uppskrivet på tavlan miss. McNeil? frågade hon.
-140, 34. svarade jag och kollade ointressant ut genom förnstret.
-Mycket bra, det var det sista för idag. Glöm inte att vi har matteprov imorgon. sa hon och alla började packa undan och gå ut därifrån.
När jag kom hem satt Isak och kollade på tv. Jag satte mig bredvid honom utan att vi sa något. Min näsa började tänta och huvudvärken började komma. Ja visste redan vad det berodde på, men mamma vägrade ta bor Järnörten i fönstrerna. Jag reste på mig och gick upp på mitt rum. Jag blev förvånad när jag såg att mitt fönster var öppet och att det låg en bok på min säng med en lapp fast tejpad. Jag tog lappen och började läsa.
"Tänkte du ville ha denna, såg din samling och märkte att det var den enda som saknades- Anthony"
Jag la bort lappen och kollade på boken, jo mycket riktigt, den enda i min samling som fattades. Jag verkligen älskar Noreena Herzt böcker. Jag la på minnet att jag skulle tacka honom för boken. Men nu gick jag och stängde fönstret och satte mig sedan ner i soffan som stog precis framför det och började läsa boken.
Det tog inte lång tid förrens klockan var strax över 11 på kvällen och boken var nu slut. Jag hade uttit och läst i över 7 timmar. Bara jag fastnar i en bok kan jag hålla på hur länge som helst. Jag stängde boken och ställde den tillsamman med dom andra av Noreena. Jag hade verkligen en hel del böcker, det var nog det enda som jag hade mycket av. Jag hade tre bokhyllor, från golv till tak som var fyllda med lästa böcker. Endast två eller tre olästa. Har man mycket tid så är det väl lika bra att göra något man tycker om. Läser jag inte blir jag arg och då ska man hålla sig borta från mig.
Tråkigt kapitel, mer kommer! :)
The Vervain's Year-Kapitel 6
-Förlåt mamma, han ska hem nu. Och du vet att jag knappt sover under nätterna. svarade jag och klev ner från sängen och rättade till min tröja.
-jaja, men inte behöver ni väl väcka hela huset? mumlade hon tillbaka och gick ut ur mitt rum. Det sista jag hörde var en smäll från dörren och Anthony brast ut i skratt.
Jag och Anthony gick ner för trappen och ut i den kalla natten. Jag stängde dörren bakom mig vände mig mot honom.
-Så, det var ju... trevligt. sa jag och fnissade.
-Ja, kuddkriget var ju roligast. svarade han och skrattade.
-Jag antar att vi ses imorn på teaterlektionen.
-Det gör vi, har ju teater hela dagen. Du vet, fredagar. svarade han och log ett brett kritvitt leende.
-Juste, håller inte koll på dagarna längre. jag skrattade och flyttade mig lite närmare.
Han tog ett steg närmare mig och vi möttes i en kram innan vi sa hej då och han gick iväg och jag gick in igen. När jag var inne låste jag dörren och gick upp till mitt rum. Klockan var nu halv 4. Jag fnös och satte mig i min säng och funderade på vad jag skulle göra. Eftersom att jag aldrig sover under nätterna, kanske en halvtimma högst, har jag väldigt mycket fritid. Jag har bra betyg, med tanke på all tid jag kan plugga på. Jag har en del böcker som är lästa hundra gånger per bok. Okej, kanske inte direkt hundra, men en del böcker är väldigt omlästa flera gånger. Film är bara tråkigt att kolla på när man är själv och på datorn finns det inget kul att göra heller.
Jag satte mig vid skrivbordet och loggade in på facebook även om jag visste att det inte skulle vara så mycket roligare än att sitta och glo ut i ingenting. När jag kollade runt på min 'vägg' såg jag en ny bild på mig och....Anthony? Vi satt på en bänk och texten under var väldgt överraskande. 'Litlith McNeil och Anthony Huxley ett par? Väldigt hett sådant iaf!' När jag kollade vem det var som hade lagt ut det suckade jag högt. Självklart hade min dumma, konstiga så kallade bästa vän lagt ut det. Hilary Brown syster yster med Mark Brown, den så kallade fienden som tror han kan allt bättre än mig. Men det är bara att inse, jag är faktiskt bättre.
-jaja, men inte behöver ni väl väcka hela huset? mumlade hon tillbaka och gick ut ur mitt rum. Det sista jag hörde var en smäll från dörren och Anthony brast ut i skratt.
Jag och Anthony gick ner för trappen och ut i den kalla natten. Jag stängde dörren bakom mig vände mig mot honom.
-Så, det var ju... trevligt. sa jag och fnissade.
-Ja, kuddkriget var ju roligast. svarade han och skrattade.
-Jag antar att vi ses imorn på teaterlektionen.
-Det gör vi, har ju teater hela dagen. Du vet, fredagar. svarade han och log ett brett kritvitt leende.
-Juste, håller inte koll på dagarna längre. jag skrattade och flyttade mig lite närmare.
Han tog ett steg närmare mig och vi möttes i en kram innan vi sa hej då och han gick iväg och jag gick in igen. När jag var inne låste jag dörren och gick upp till mitt rum. Klockan var nu halv 4. Jag fnös och satte mig i min säng och funderade på vad jag skulle göra. Eftersom att jag aldrig sover under nätterna, kanske en halvtimma högst, har jag väldigt mycket fritid. Jag har bra betyg, med tanke på all tid jag kan plugga på. Jag har en del böcker som är lästa hundra gånger per bok. Okej, kanske inte direkt hundra, men en del böcker är väldigt omlästa flera gånger. Film är bara tråkigt att kolla på när man är själv och på datorn finns det inget kul att göra heller.
Jag satte mig vid skrivbordet och loggade in på facebook även om jag visste att det inte skulle vara så mycket roligare än att sitta och glo ut i ingenting. När jag kollade runt på min 'vägg' såg jag en ny bild på mig och....Anthony? Vi satt på en bänk och texten under var väldgt överraskande. 'Litlith McNeil och Anthony Huxley ett par? Väldigt hett sådant iaf!' När jag kollade vem det var som hade lagt ut det suckade jag högt. Självklart hade min dumma, konstiga så kallade bästa vän lagt ut det. Hilary Brown syster yster med Mark Brown, den så kallade fienden som tror han kan allt bättre än mig. Men det är bara att inse, jag är faktiskt bättre.
Jag skakade på huvudet och ignorerade bilden tills jag såg kommentaren som fick mitt hjärta bulta hårdare. 'Anthony Huxley: Hilary, vad är det med dig egentligen?'
Inte visste jag att dom var vänner...
Nuu kom ett kort litet kapitel, men det kommer nog ett till veckan :)
Inte visste jag att dom var vänner...
Nuu kom ett kort litet kapitel, men det kommer nog ett till veckan :)
The Vervain's Year-Kapitel 5
Jag tänkte precis resa på mig för att gå till mitt skåp och byta ut mina matte böcker till svenska böckerna när han tog tag i min arm.
-Ska du göra något sen? frågade han och log stort mot mig.
När jag kom hem sprang jag in och började städa rummet direkt. Det behövdes verkligen. Det tog inte så värst lång tid, men dammsugningen var som vanligt lika jobbig. Varför måste jag ha så många möbler på mitt rum för? När jag var klar bäddade jag sängen och slängde mig på rygg på den utmattat. Jag suckade djupt och låg där i tre sekunder innan jag satte mig upp och gick tillbaka ner. Klockan hade redan blivit fem och jag kollade i kylskåpet om det fanns något att äta. Resterna från gårdagens middag, rostbiff och potatismos fanns. Inte så mycket till två och jag var ändå inte hungrig. Jag stängde kylskåpet och vände mig om och fick se fruktfatet fyllt med röda äpplen. Jag tog och bet en stor tugga och gick in till vardagsrummet.
Anthony skulle komma hem till mig om cirka en halvtimma så jag hade lite ensam tid. Isak skulle vara borta till klockan 9 då han bara var 12 och inte fick vara ute längre. Mamma och pappa skulle på middag med jobben och kommer troligtvis hem efter 10. Jag satte mig på soffan och startade tvn och tog en till tugga av äpplet. Jag kunde känna den fräna doften av järnörten i fönstrerna men försöka att inte fokusera på det. När klockan hade blivit fem i halv 6 hörde jag en bil åka på vägen. Jag reste mig upp och gick bort till dörren och öppnade den och fick se Anthonys bil precis svänga in på uppfarten. Bilar brukar ju inte låta så mycket?
När vi kom in gick vi upp till mitt rum. Jag var faktiskt glad över att han hade frågat om jag skulle göra något speciellt idag. Vi satte oss i sängen och samtalet flöt på som om vi inte hade gjort något annat i livet.
-Vill du göra något? frågade jag efter en stund.
-Ska du göra något sen? frågade han och log stort mot mig.
När jag kom hem sprang jag in och började städa rummet direkt. Det behövdes verkligen. Det tog inte så värst lång tid, men dammsugningen var som vanligt lika jobbig. Varför måste jag ha så många möbler på mitt rum för? När jag var klar bäddade jag sängen och slängde mig på rygg på den utmattat. Jag suckade djupt och låg där i tre sekunder innan jag satte mig upp och gick tillbaka ner. Klockan hade redan blivit fem och jag kollade i kylskåpet om det fanns något att äta. Resterna från gårdagens middag, rostbiff och potatismos fanns. Inte så mycket till två och jag var ändå inte hungrig. Jag stängde kylskåpet och vände mig om och fick se fruktfatet fyllt med röda äpplen. Jag tog och bet en stor tugga och gick in till vardagsrummet.
Anthony skulle komma hem till mig om cirka en halvtimma så jag hade lite ensam tid. Isak skulle vara borta till klockan 9 då han bara var 12 och inte fick vara ute längre. Mamma och pappa skulle på middag med jobben och kommer troligtvis hem efter 10. Jag satte mig på soffan och startade tvn och tog en till tugga av äpplet. Jag kunde känna den fräna doften av järnörten i fönstrerna men försöka att inte fokusera på det. När klockan hade blivit fem i halv 6 hörde jag en bil åka på vägen. Jag reste mig upp och gick bort till dörren och öppnade den och fick se Anthonys bil precis svänga in på uppfarten. Bilar brukar ju inte låta så mycket?
När vi kom in gick vi upp till mitt rum. Jag var faktiskt glad över att han hade frågat om jag skulle göra något speciellt idag. Vi satte oss i sängen och samtalet flöt på som om vi inte hade gjort något annat i livet.
-Vill du göra något? frågade jag efter en stund.
-Ja, har du någon bra film kanske? föreslog han och jag sprang genast ner för att hämta Remeber Me.
När jag kom tillbaka upp satte jag in filmen och vi bäddade ner oss i sängen och filmen rullade på. Film efter film satt vi och bara myste. Efter den fjärde blev klockan strax över tre, men jag var fortfarande inte trött.
-Vilken härlig säng du har! sa han från ingenstans och ställde sig upp och började hoppa i den.
När jag kom tillbaka upp satte jag in filmen och vi bäddade ner oss i sängen och filmen rullade på. Film efter film satt vi och bara myste. Efter den fjärde blev klockan strax över tre, men jag var fortfarande inte trött.
-Vilken härlig säng du har! sa han från ingenstans och ställde sig upp och började hoppa i den.
-Jag vet! skrattade jag fram och börja hoppa jag med.
Han tog upp en kudde och detsamma gjorde jag. Ett kuddkrig började ta form och efter tio minuter kom mamma in.
-Jag tror inte mina ögon! Hade inte du gått hem för länge sen? klockan är tre på natten och du har skola imorgon Lilith! utbrast hon när hon såg vad vi höll på med. Anthony såg ut att ha det svårt för att kunna hålla sig för skratt och jag hade det inte mycket lättare.
-Förlåt mamma, han ska hem nu. Och du vet att jag knappt sover under nätterna. svarade jag och klev ner från sängen och rättade till min tröja.
-jaja, men inte behöver ni väl väcka hela huset? mumlade hon tillbaka och gick ut ur mitt rum. Det sista jag hörde var en smäll från dörren och Anthony brast ut i skratt.
hatar min update... jag vet! men här är ett nytt kapitel iaf!
Han tog upp en kudde och detsamma gjorde jag. Ett kuddkrig började ta form och efter tio minuter kom mamma in.
-Jag tror inte mina ögon! Hade inte du gått hem för länge sen? klockan är tre på natten och du har skola imorgon Lilith! utbrast hon när hon såg vad vi höll på med. Anthony såg ut att ha det svårt för att kunna hålla sig för skratt och jag hade det inte mycket lättare.
-Förlåt mamma, han ska hem nu. Och du vet att jag knappt sover under nätterna. svarade jag och klev ner från sängen och rättade till min tröja.
-jaja, men inte behöver ni väl väcka hela huset? mumlade hon tillbaka och gick ut ur mitt rum. Det sista jag hörde var en smäll från dörren och Anthony brast ut i skratt.
hatar min update... jag vet! men här är ett nytt kapitel iaf!
The Vervain's Year-Kapitel 4
-Vill du med in eller måste du gå? frågade jag och log självsäkert. Jag är väldigt självsäker i mig själv.
-Jag förljer gärna med in. svarade han och la armen om mina axlar när vi gick in igen.
Jag låste dörren och vi gick upp till mitt rum.
-Vill du med in eller måste du gå? frågade jag och log självsäkert. Jag är väldigt självsäker i mig själv.
-Jag förljer gärna med in. svarade han och la armen om mina axlar när vi gick in igen.
Jag låste dörren och vi gick upp till mitt rum.
Jag låste dörren och vi gick upp till mitt rum.
När vi kom upp märkte jag hur stökigt det egentligen var. Jag mumlade något om att jag inte haft någon tid till att städa och bad om ursäkt för röran. Men Anthony bara skrattade bort det hela och satte sig i min störa svarta fotölj i hörnet, som för den delen var den enda sittplatsen, om man inte räknar med sängen, som inte var täckt av kläder.
Jag satte mig i min säng och la diskret min dagbok under min kudde medans jag puttade ett par böcker under sängen med foten.
-Läser du mycket eller? frågade han efter en lång tystnad.
-Läser du mycket eller? frågade han efter en lång tystnad.
-Kan man väl säga, jag läser så fort jag får chansen. svarade jag och ryckte på axlarna.
Han började le stort och kollade gulligt på mig. det är något speciellt med hans ögon, eller hela han, det känner jag på mig. Jag log tillbaka och kliade på ett gammalt ärr på knät. Jag hade fått det när jag ramlade ner för trappen för två år sen. Jag kliade ganska hårt så det började sippra ut en droppe blod. Jag ställde mig upp för att gå ut till toaletten för att torka bort det. Jag kollade snabbt på Athony och han såg ganska spänd ut.
-Ehm, jag kommer snart. sa jag och kollade funderande på honom medans jag långsamt gick förbi honom.
Han började le stort och kollade gulligt på mig. det är något speciellt med hans ögon, eller hela han, det känner jag på mig. Jag log tillbaka och kliade på ett gammalt ärr på knät. Jag hade fått det när jag ramlade ner för trappen för två år sen. Jag kliade ganska hårt så det började sippra ut en droppe blod. Jag ställde mig upp för att gå ut till toaletten för att torka bort det. Jag kollade snabbt på Athony och han såg ganska spänd ut.
-Ehm, jag kommer snart. sa jag och kollade funderande på honom medans jag långsamt gick förbi honom.
-Okej. svarade han snabbt och kollade bort mot fönstret.
När jag kom in till badrummet som var mitt egna låste jag och kollade mig i spegeln. Jag såg lika likblek ut som vanligt men jag såg tröttare ut än vanligt. Jag torkade bort det lilla blodet och gick tillbaka in till sovrummet var fönstret öppet och Anthony var inte kvar.
***
Nästa dag i skolan och ingen sömn under denna natten heller, som vanligt. Jag satte mig ner på min plats vid fönstret med matteböckerna framför mig. När läraren kom in märkte jag att Anthony inte var här, han är väl sjuk eller något. Matten gick långsamt, men mitt i lektionen såg jag att Anthony stå mitt ute på skolgården och prata med en lång kille. Jag slog igen mina böcker och rusade ut innan Mrs. Spinner hann protestera. När jag kom till dörren stog han inte kvar där.Men jag kunde känna att han inte var långt ifrån mig. Konstigt, jag vet, men jag kände verkligen att han var i närheten. Jag vände om och då stog han precis bredvid mig. Jag hoppade till och han tog tag i min arm och drog med mig bort till en bänk.
-Förlåt för att jag bara gick sådär igår, men jag var tvungen. sa han innan vi satte oss ner.
När jag kom in till badrummet som var mitt egna låste jag och kollade mig i spegeln. Jag såg lika likblek ut som vanligt men jag såg tröttare ut än vanligt. Jag torkade bort det lilla blodet och gick tillbaka in till sovrummet var fönstret öppet och Anthony var inte kvar.
***
Nästa dag i skolan och ingen sömn under denna natten heller, som vanligt. Jag satte mig ner på min plats vid fönstret med matteböckerna framför mig. När läraren kom in märkte jag att Anthony inte var här, han är väl sjuk eller något. Matten gick långsamt, men mitt i lektionen såg jag att Anthony stå mitt ute på skolgården och prata med en lång kille. Jag slog igen mina böcker och rusade ut innan Mrs. Spinner hann protestera. När jag kom till dörren stog han inte kvar där.Men jag kunde känna att han inte var långt ifrån mig. Konstigt, jag vet, men jag kände verkligen att han var i närheten. Jag vände om och då stog han precis bredvid mig. Jag hoppade till och han tog tag i min arm och drog med mig bort till en bänk.
-Förlåt för att jag bara gick sådär igår, men jag var tvungen. sa han innan vi satte oss ner.
-Det är lugnt, vem var det du pratade med? frågade jag och hoppades på att jag inte lät för nyfiken.
-Det öhm... det var...
-Det öhm... det var...
-Du behöver inte säga. avbröt jag honom där han satt och såg obekväm ut.
-Okej...
Pinsam tystnad
Jag tänkte precis resa på mig för att gå till mitt skåp och byta ut mina matte böcker till svenska böckerna när han tog tag i min arm.
-Ska du göra något sen? frågade han och log stort mot mig.
Förlåååååååååååååååååååååååååååt!!!! menar det verkligen. Jag hatar att jag inte skriver när jag egentligen vill! JAg vet att det inte är roligt alls med sugig update, men så har det blivit och jag ör superdupermega ledsen för det.
Men jag ska verkligen försöka få upp ett till under helgen, men som vanligt kan jag inte lova det!
Vad tycker ni om kapitlet? vad vill NI ska hända? :)
Pinsam tystnad
Jag tänkte precis resa på mig för att gå till mitt skåp och byta ut mina matte böcker till svenska böckerna när han tog tag i min arm.
-Ska du göra något sen? frågade han och log stort mot mig.
Förlåååååååååååååååååååååååååååt!!!! menar det verkligen. Jag hatar att jag inte skriver när jag egentligen vill! JAg vet att det inte är roligt alls med sugig update, men så har det blivit och jag ör superdupermega ledsen för det.
Men jag ska verkligen försöka få upp ett till under helgen, men som vanligt kan jag inte lova det!
Vad tycker ni om kapitlet? vad vill NI ska hända? :)
The Vervain's Year-Kapitel 3
Vi skrattade och satte oss sedan ner och började repetera replikerna med varandra. När jag sedan kolalde runt såg jag att dom andra satt i så grupper och repeterade dom med. Hade jag verkligen vart så inne i mina repliker så jag inte lyssnade på vad läraren sagt?
När jag kom hem var det ingen hemma. Jag dumpade väskan på golvet i hallen och gick in till vardagsrummet och slängde mig på soffan. Tog fjärrkontrollen och startade tvn. Jag bläddrade runt på kanalerna men hittade inte något speciellt. Simpsons fick stå på medans jag gick in till köket och öppnade kylskåpet. Jag kollade ett tag och hittade inget gott att äta. Jag tog apelsinjuicen och hällde upp i ett glas, svepte ner allt i samma klunk och gick tillbaka till vardagsrummet ch kollade på simspons som ändrades till Family Guy.
När mamma kom hem gick jag och mötte henne i hallen. Som vanigt hade hon handlat på vägen hem
När mamma kom hem gick jag och mötte henne i hallen. Som vanigt hade hon handlat på vägen hem
-Hej mamma. sa jag och tog kassarna ifrån henne.
-Tack gumman. sa hon och började ta av sig ytterkläderna.
Jag gick in till köket och började packa upp maten och ställa in i kylen och frysen. När jag var klar såg jag att hon hade handlat så vi skulle göra tacos. Vad gott, om man nu ska äta. Mamma och pappa är alltid oroliga för hur jag mår när jag knappt äter något. Jag har inte anorexi, bulimi eller något liknande. Jag har knappt ätit något alls dom senaste åren. Jag vet inte varför det blivit så heller. Jag är aldrig hungrig och mår aldrig dåligt över det. Jag är konstig
När jag senare den kvällen låg i min säng med datorn i knät och surfade runt på nätet hörde jag en kråka kraxa utanför mitt fönster. Det lät precis som att den satt bredvid mig. Jag kollade snabbt dit och fick se den största kråkan jag sett sitta precis utanför. Jag ställde ifrån mig datorn och gick fram till fönstret, när jag kollade ut flög den iväg och min blick sveptes runt på marken där en människa stog. Ganska lång och välbyggd, som jag ser nu. Personen gick fram mot dörren men stannade under mitt fönster. När han kollade upp såg jag vem det var.
-Vad gör du här? frågade jag och flåsade då jag hade sprungit ner och ut till honom.
Jag gick in till köket och började packa upp maten och ställa in i kylen och frysen. När jag var klar såg jag att hon hade handlat så vi skulle göra tacos. Vad gott, om man nu ska äta. Mamma och pappa är alltid oroliga för hur jag mår när jag knappt äter något. Jag har inte anorexi, bulimi eller något liknande. Jag har knappt ätit något alls dom senaste åren. Jag vet inte varför det blivit så heller. Jag är aldrig hungrig och mår aldrig dåligt över det. Jag är konstig
När jag senare den kvällen låg i min säng med datorn i knät och surfade runt på nätet hörde jag en kråka kraxa utanför mitt fönster. Det lät precis som att den satt bredvid mig. Jag kollade snabbt dit och fick se den största kråkan jag sett sitta precis utanför. Jag ställde ifrån mig datorn och gick fram till fönstret, när jag kollade ut flög den iväg och min blick sveptes runt på marken där en människa stog. Ganska lång och välbyggd, som jag ser nu. Personen gick fram mot dörren men stannade under mitt fönster. När han kollade upp såg jag vem det var.
-Vad gör du här? frågade jag och flåsade då jag hade sprungit ner och ut till honom.
-Jag såg att det var tänt i fönstret, jag brukar vara ute och gå. svarade Anthony och ryckte på axlarna.
-Vara ute och gå... Såhär sent? frågade jag och slängde en blick på mitt armbandsur, halv 1.
-Jag kan väl säga att jag tycker om natten. sa han och log ett snett leende.
Jag skrattade till och nickade instämmande. Jag kände en kall vind mot mina ben och insåg att jag då bara hade hotpants och en stor t-shirt på mig.
-Vill du med in eller måste du gå? frågade jag och log självsäkert. Jag är väldigt självsäker i mig själv.
-Jag förljer gärna med in. svarade han och la armen om mina axlar när vi gick in igen.
Jag låste dörren och vi gick upp till mitt rum.
förlåtförlåtförlåt! inte meningen att uppdateringen ska vara såhär dålig! Men jag har haft np i biologi så jag har fått plugga hela dagarna.... men nu är jag ledig torsdag-fredag! :)ska försöka få ihop ett par stycken nu under helgen iaf! :) hoppas det är bra hittills :D
Jag låste dörren och vi gick upp till mitt rum.
förlåtförlåtförlåt! inte meningen att uppdateringen ska vara såhär dålig! Men jag har haft np i biologi så jag har fått plugga hela dagarna.... men nu är jag ledig torsdag-fredag! :)ska försöka få ihop ett par stycken nu under helgen iaf! :) hoppas det är bra hittills :D
The Vervain's Year-Kapitel 2
-Mamma, vad är det för blommor du har i vardagsrummet? ropade jag och studerade blommorna vidare.
-Det är Järnört, hon i blombutiken sa att det var dags att byta ut lavender mot järnört nu.svarade mamma och gick mot mig vid varje ord hon sa.
-Jag tror jag inte tål dom, jag känner mig febrig och tät i näsan. sa jag och kollade på henne.
-Det är bara för att du inte är van med lukten. var det enda hon sa och gick iväg mot undervåningens badrum.
Jag suckade och gick bort mot trappen, innan jag gick upp kollade jag mig omkring. Jag tror inte att jag inte är van med lukten, bara. Jag suckade en gång till och gick sedan upp till mitt rum. Jag hade praktiskt taget övervåningen för mig själv, förutom om toaletten där nere var upptagen. Jag slängde mig på sängen och landade mjukt på min dubelsäng med tjocka mjuka täcken och fyra kuddar. En sval vind med lukter av blöt hund fick mig att komma till verkligheten från min underbara säng. Jag reste mig upp och gick bort mot mitt fönster. När jag var där såg jag en hund som stog i en vattenpöl. Jag har alltid kunnat känna lukter från saker som jag egentligen inte ska känna. Vi har till och med gått till doktorn och frågat varför. Men dom antar att det var från en tidigare olycka. Men vad jag kan minnas har jag inte vart med i en olycka tidigare. Om inte den där suddiga drömmen som så ofta kommer tillbaka, är ett riktigt minne?
Jag vaknade upp ur mina tankar av att Isak kom inrusande och kastade en tidning på mig. Jag kollade konstigt på honom innan jag märkte att det var denna månads skoltidning.
-Gå ut då! sa jag irriterat och slängde mig i sängen igen.
-Bara för att du är kär i tönten på framsidan! grinade han och var på väg ut.
-Han heter faktiskt Anthony och nej! Bara gå. svarade jag efter att jag kollat på framsidan.
Jag suckade och gick bort mot trappen, innan jag gick upp kollade jag mig omkring. Jag tror inte att jag inte är van med lukten, bara. Jag suckade en gång till och gick sedan upp till mitt rum. Jag hade praktiskt taget övervåningen för mig själv, förutom om toaletten där nere var upptagen. Jag slängde mig på sängen och landade mjukt på min dubelsäng med tjocka mjuka täcken och fyra kuddar. En sval vind med lukter av blöt hund fick mig att komma till verkligheten från min underbara säng. Jag reste mig upp och gick bort mot mitt fönster. När jag var där såg jag en hund som stog i en vattenpöl. Jag har alltid kunnat känna lukter från saker som jag egentligen inte ska känna. Vi har till och med gått till doktorn och frågat varför. Men dom antar att det var från en tidigare olycka. Men vad jag kan minnas har jag inte vart med i en olycka tidigare. Om inte den där suddiga drömmen som så ofta kommer tillbaka, är ett riktigt minne?
Jag vaknade upp ur mina tankar av att Isak kom inrusande och kastade en tidning på mig. Jag kollade konstigt på honom innan jag märkte att det var denna månads skoltidning.
-Gå ut då! sa jag irriterat och slängde mig i sängen igen.
-Bara för att du är kär i tönten på framsidan! grinade han och var på väg ut.
-Han heter faktiskt Anthony och nej! Bara gå. svarade jag efter att jag kollat på framsidan.
Dörren smälldes igen och jag var ensam, men jag kunde ändå höra hur han sjöng att jag var kär. jag skakade på huvudet och kollade på framsidan igen. Han är så snygg! Anthony är en av den nyaste fotbollsspelaren i skollaget. Han är ny på skolan och håller sig mest till sig själv. Det enda jag vet är att han har en syster som heter Erzabeth. Konstigt namn måste jag säga.
***
Måndagens lektioner går snabbt. Men det kanske är för att vi inte brukar göra så mycket. På morgonen har vi två timmars bild sen lunch och sist har vi tre timmars teater. Jag går inte på någon vanlig skola, jag har valt den för att jag alltid velat utbilda mig inom teater. Jag satt nu och repeterade mina repliker inför teatern som skulle visas upp i slutet av juli, nu är det april, så vi har ett par månader på oss. Vi skulle spela upp shakespears Romeo och Julia. Ska bli lite intressant at få se hur det blir. Ingen vet vilka roller dom andra fått, bara sin egna. Jag hade fått rollen som Julia, vilket jag inte ville. Jag vill hellre ha en mindre roll. Men tycker dom att jag ska ha den, så varför inte? Det som oroar mig är vem som fått Romeo rollen. Bara det inte är min största fiende, Mark. Vi har alltid brkat om vem som är bäst och vem som kan mest. Det skulle inte förvåna mig om han fick den, han var faktist rätt duktig på att spela.
-Är det du som är Julia? frågade en kille. Jag vände mig om och kollade förvånat på honom, Anthony.
***
Måndagens lektioner går snabbt. Men det kanske är för att vi inte brukar göra så mycket. På morgonen har vi två timmars bild sen lunch och sist har vi tre timmars teater. Jag går inte på någon vanlig skola, jag har valt den för att jag alltid velat utbilda mig inom teater. Jag satt nu och repeterade mina repliker inför teatern som skulle visas upp i slutet av juli, nu är det april, så vi har ett par månader på oss. Vi skulle spela upp shakespears Romeo och Julia. Ska bli lite intressant at få se hur det blir. Ingen vet vilka roller dom andra fått, bara sin egna. Jag hade fått rollen som Julia, vilket jag inte ville. Jag vill hellre ha en mindre roll. Men tycker dom att jag ska ha den, så varför inte? Det som oroar mig är vem som fått Romeo rollen. Bara det inte är min största fiende, Mark. Vi har alltid brkat om vem som är bäst och vem som kan mest. Det skulle inte förvåna mig om han fick den, han var faktist rätt duktig på att spela.
-Är det du som är Julia? frågade en kille. Jag vände mig om och kollade förvånat på honom, Anthony.
-Eehm, ja. Eller om du menar på teatern så. svarade jag och rättade till mitt hår.
-Ja, jag är din Romeo. sa han och bugade sig.
-Var hälsad min Romeo. skrattade jag fram och nigde.
Vi skrattade och satte oss sedan ner och började repetera replikerna med varandra. När jag sedan kolalde runt såg jag att dom andra satt i så grupper och repeterade dom med. Hade jag verkligen vart så inne i mina repliker så jag inte lyssnade på vad läraren sagt?
Hejhej! blev inget igår, då jag var lite upptagen ^^ men nu har nit kapitel 2! :D kommentera :D
Vi skrattade och satte oss sedan ner och började repetera replikerna med varandra. När jag sedan kolalde runt såg jag att dom andra satt i så grupper och repeterade dom med. Hade jag verkligen vart så inne i mina repliker så jag inte lyssnade på vad läraren sagt?
Hejhej! blev inget igår, då jag var lite upptagen ^^ men nu har nit kapitel 2! :D kommentera :D
The Vervain's Year-Kapitel 1
Mina biologiska föräldrar och jag skulle iväg till deras jobbarkompisar och son, som jag var tillsammans med, som man var när man var 8. När vi kom dit låg deras hus i askor och det stog brandbilar och ambulanser i ett avspärrat område runt huset som polisen fixat. Alla i hela kvarteret hade varit där och kollat på när dom undersökte platsen, men dom hade inte hittat något eller någon. När vi senare hade åkt hem därifrån hade vi blivit som iväg kastade ut på en åker. Jag hörde hur mamma och pappa skrek och sekunden efter kände jag hur jag tömdes på blod.
Allt var en enda suddig dröm som kom tillbaka hela tiden under nätterna. Men ibland kändes det som mer än bara en dröm, det kändes som ett minne. Ett minne från tiden innan jag vaknade upp på sjukhuset och blev meddelad att jag skulle flytta till ett fosterhem i Post Falls, Idaho. Drömmen, eller minnet, brukade susa igenom mitt huvud så fort jag höll i mitt halsband.
Jag satt vid köksbordet med frukosten uppdukad framför mig med min lillebror, Isak på vänster sida om mig som slafsade i sig sina cornflakes med alldeless för mycket socker på. Mamma satt framför mig och drack sitt blaskiga kaffe medans hon läste igenom tidningen. Pappa hade redan åkt till jobbet, eller så hade han inte kommit hem än. Han reste oftast runt och var väldigt sällan hemma, mamma var arbetslös och jag och min lillebror gick i skolan. Jag hade ett år kvar i high school och sedan var det college kvar för mig. Jag rörde runt i dom blöta cornflakesen som bara låg helt dött i min skål, lika död kände jag mig varje dag.
-Lilith! Ska du aldrig lära dig att äta upp innan det blir blött och äckligt? frågade mamma och ställde ner koppen bestämt.
-Förlåt mamma, men jag är aldrig hungrig på morgonen. det vet du redan! svarade jag och reste mig och plockade undan min tallrik.
Mamma suckade och fortsatte sedan att läsa sin tråkiga tidning som vanligt. Jag pussade Isak på huvudet innan jag gick ut ur köket och sedan in till vardagsrummet. Där var det lika fint och prydligt som vanligt, men det var enny doft som jag aldrig hade kännt innan som hade lagt sig som en tunn hinna över alla andra vanliga dofter. Dom vanliga brukade vara en stark skurmedel doft och en liten, liten lavender lukt som kom från blommorna i fönstrerna. Min blick drogs genast dit och som jag hade misstänkt hade mamma bytt ut dom mot ett par gräsliknande mörkblåa blommor. Jag gick till ett av dom tre fönstrerna och luktade på blommorna. Det stack förfärligt mycket i näsan och jag kände mig genast febrig och tät i näsan.
Mamma suckade och fortsatte sedan att läsa sin tråkiga tidning som vanligt. Jag pussade Isak på huvudet innan jag gick ut ur köket och sedan in till vardagsrummet. Där var det lika fint och prydligt som vanligt, men det var enny doft som jag aldrig hade kännt innan som hade lagt sig som en tunn hinna över alla andra vanliga dofter. Dom vanliga brukade vara en stark skurmedel doft och en liten, liten lavender lukt som kom från blommorna i fönstrerna. Min blick drogs genast dit och som jag hade misstänkt hade mamma bytt ut dom mot ett par gräsliknande mörkblåa blommor. Jag gick till ett av dom tre fönstrerna och luktade på blommorna. Det stack förfärligt mycket i näsan och jag kände mig genast febrig och tät i näsan.
-Mamma, vad är det för blommor du har i vardagsrummet? ropade jag och studerade blommorna vidare.
-Det är Järnört, hon i blombutiken sa att det var dags att byta ut lavender mot järnört nu. svarade mamma och gick mot mig vid varje ord hon sa.
-Jag tror jag inte tål dom, jag känner mig febrig och tät i näsan. sa jag och kollade på henne.
-Det är bara för att du inte är van med lukten. var det enda hon sa och gick iväg mot undervåningens badrum.
Tjolahopp! Nu är det en ny novell på G. Jag ska försöka få ihop ett till kapitel till imorn! Men jag hoppas verkligen att ni tycker att den verkar bra och inte är allt för sura över att jag tog bort den andra. Kommentera gärna :)
Tjolahopp! Nu är det en ny novell på G. Jag ska försöka få ihop ett till kapitel till imorn! Men jag hoppas verkligen att ni tycker att den verkar bra och inte är allt för sura över att jag tog bort den andra. Kommentera gärna :)
