The Vervain's Year - Kapitel 15
-Jag och Erzabeth, jag trodde vi var dom ända som fortfarande var vid liv. Eller det vill säga fortfarande finns, vi lever ju inte. sa han och satte sig ner framför mig. Ta det lugnt och hetsa inte upp dig nu. Okej?
-O-okej. stammade jag fram. Vad det än var verkade det inte speciellt trevligt. Han sa ju att vi inte lever.
-Du är en vampyr.
Hilary's perspektiv
Jag har inte sett Lilith på två veckor nu, jag vet inte vad det är som hänt men jag är orolig.
Jag var påväg hem från skolan och gick upp till brevlådan. Jag tog upp bunten med vita brev och kollade igenom dom. Jag hade fått ett brev med en snirklig handstil. Jag sprang snabbt upp til mitt rum och öppnade nyfiket mitt brev.
När jag läst klart hade jag tårar i ögonen och var i chocktillstånd. Allt brast och ett skri for ur min mun.
Mamma kom springande upp för trappen med pappa och min hund Shiny i hälarna. Hon kom in och undrade var det var som hänt. Jag kunde inte för mitt liv röra mig eller säga något. Jag bara låg på golvet och grät så hysteriskt att man kunde tro att jag skulle dö. Men så kändes det också. Jag var på väg att helt försvinna genom golvet. Jag kunde inte tro att Lilith McNeil skulle begravas den 12de augusti klockan 13.00.
Ha! slut... världens sämsta, kortaste novell? jaja, men nu behöver jag iaf inte bry mig om denna mer! det är jag glad över faktiskt. Jag har varit så otroligt inaktiv för att jag inte har tyckt om själva storyn från början. Men nu har jag en på datorn som jag ska skriva lite mer på så jag vet om jag ska lägga upp kapitel eller inte. Men nu vet ni iaf vad so händer senare. antagligen blir det en ny, eller inte! :) tack för er tid!
Kommentarer
