länkbyte!
jaa, ännu ett! hahah
ååh, känns som att det är det ända jag gör.. mahahha
aja, men kika in och läs!
Jag läser tyvärr inte så mycket längre men har gjort, men kommer inte riktigt ihåg om jag läst denna, men det har jag säkert! men kolla gärna in för hon skriver grymt bra! (läste ett kapitel nyss och nu har jag fastnat^^)
jaja vi hörs väl snart igen! :D
Utdrag- My Story.
Hey! Har kommit igång lite med skrivandet. På engelska denna gången. Jag kan som vanligt inte lova att det kommer gå snabbt mellan kapitlena men jag tänkte att jag lägger ut en liten bit på början så kanske ni blir intresserade? ahha :D
When I came home I just said it out loud. ”Dad, Im pregnant” he flipped out but wasn’t that angry. ”So, who’s the dad? Does he know?” he was everything but angry or upset. He was actually happy. ”I think you know. It’s Dominic” I was scared that he wouldn’t like the thought of us having sex. I mean he’s 24 and I’m 17. It’s not right that we’re going to have a baby together. I was right. He flipped out totally. He screamed and yelled at me. I just sat there and bawled my eyes out. I knew he wouldn’t take it so well as he did first
Det är bara ett litet stycke som kanske sammanfattar det mesta som händer i första kapitlet iaf ^^Men kommentera gärna vad ni tycker om jag ska lägga ut mer eller inte. ^^
The First Time I Saw You I Was Like 'Hell No, Not You!' - Kapitel 1
My name is Elisabeth Thorne and I'm 23. I live in Atlanta with my little cat Nessie in an apartment. I have my own family and now i gonna tell you about my story and how I ended up here.
It was the first day here in our new apartment. It was little, but enough for me and my dad. I'm 17 and just started a new school. I didn't knew anyone or anything about Atlanta. Just one thing; I'm gonna live here for the rest of my life. It's one thing that's sure.
I have already been to the school and know everything about it now. The weeks was going slow. I've got some new friends and alot of homework. I love to go to the skatepark with them, but still I'm the girliest girl you know. Haha, no.. I'll never use a dress on a regular day. Only if it's something special. I'm like a boy but I have my girl moments.
One day my dad said we were going to have some new neighbours. A boy in my age. My dad said that I must go and welcome him. And if you know my dad you know that you must do as he say.
So here I am. Changing my clothes for the third time. I don't wanna look crappy the first time. When I think I look OK I went out and knocked on the door besides ours.
-Just a second! he yelled behind the door.
I did recognized the voice from somewhere, but I can't tell from where.
When he opened the door I got a chock.
-H-hey! And there he was, without a shirt and wet hair, Justin Bieber, smiling like a fool. Was he my neighbour? OMFG!
-Was it something special you wanted? he asked
-No, not really. My dad thought that i would say welcome to you. I smiled.
-Cool. Do you live here or..?
-Yeah, we're neighbours you know!
-Nice, but I gotta go! See ya.
He closed the door and I was standing there and thougt to myself 'WTF was that?' Not that I'm a Belieber, I don't like him at all.
We become best friends and after a month in school and the normal workdays and beeing with my friends and other normal stuff. Justin asked me out. I just laught and denied him. We were just friends! But another month went on and he asked me again. But this time, I was getting feelings for him. I have fallen for him. So I said yes. He looked really happy and proud of it.
When the date was coming, my homies Sasha and Chloé helped me with my outfit. They knew about my feelings of him so it went on really good. I can tell them everything! When I was ready, I couldn't belive that it was me. I was so.. beautiful!
He picked me up and drove me to a lake. It was so romantic with candles and rosepetals everywhere. In the middle of everything it was a blanket with some food, like a pic-nic.
-What do you think? he asked with a smile
-I love it!
We started to eat and talked like we never did before. Now it was more feelings in the air. The date was amasing and the best part was when we said goodbye.
-So, what did you think about my surprise? he asked and twinkled with his eyes.
-It was.. so.. I don't have words for it. I answerd and smiled big.
-What do you think about this?
He asked me and bent over and kissed me. It was first a chock but then i kissed him back. It was so wonderful and I did'nt want the time to go..
Sååå, första delen... det här är egentligen bara en berättelse som hon berättar ur hennes minne och säger bara det som är mest viktigt och blablabla...
Men ni kan väl slänga in en kommentar om vad ni tycker och om jag ska fortsätta :))
Ber hemskt mycket om ursäkt!
Rubriken säger allt... Jag har vart sjuk dom senaste två veckorna utan att riktigt veta vad felet var. Nu vet jag äntligen vad det är för fel! Blir så glad men ändå inte...
Halsfluss och körtelfeber på samma gång, flytande pencilin till halsflussen som btw smakar apa! Kan knappt svälja vanligt därav inga tabletter... Men körtelfebern däremot, den måste jag vänta ut tills den gått ner...
Blir sängliggandes ett par dagar till, tills jag kan prata ordentligt och inte tar hundra år på mig att äta..
Lite segt det där, men jag hoppas på att det snart blir bra igen och att inspirationen kommer igång igen! Just nu har jag inte den vanliga datorn, har min skoldator som jag älskar! MacBook Pro som är helt amazing! så jag har den nya novellen som SKA komma upp här någon gång, på den gamla datorn! Jag får väl ta och starta den och skriva lite så att den kommer upp tidigare va? eller vad tycker ni? :D
Jaja, men nu ska jag sova, fast det är typ det enda jag har gjort dom här dagarna (:
Halsfluss och körtelfeber på samma gång, flytande pencilin till halsflussen som btw smakar apa! Kan knappt svälja vanligt därav inga tabletter... Men körtelfebern däremot, den måste jag vänta ut tills den gått ner...
Blir sängliggandes ett par dagar till, tills jag kan prata ordentligt och inte tar hundra år på mig att äta..
Lite segt det där, men jag hoppas på att det snart blir bra igen och att inspirationen kommer igång igen! Just nu har jag inte den vanliga datorn, har min skoldator som jag älskar! MacBook Pro som är helt amazing! så jag har den nya novellen som SKA komma upp här någon gång, på den gamla datorn! Jag får väl ta och starta den och skriva lite så att den kommer upp tidigare va? eller vad tycker ni? :D
Jaja, men nu ska jag sova, fast det är typ det enda jag har gjort dom här dagarna (:
Länkbyte...
ja, ännu ett länkbyte då!
nystartad justin bieber novell. som jag tyvärr inte hunnit börja läsa på, men ska nog snart ta mig tid till det!
men kika in vettja!
Klicka på bilden eller under "länkar" :)
Länkbyte! :)
Tänkte slänga in ett länkbyte när jag ändå har datorn igång ;)
Jaa, som ni ser på bilden är det en JB novell blogg! klicka på bilden för att komma dit eller under "Länkar" där jag även kommer att lägga den :)
Vill du göra ett länkbyte? Kommentera bara så får vi se när det blir! :)
(:
Hejsan! vill bara in och kika lite hur det går med bloggen.
Vet att jag inte gjort något inlägg på evigheter, men jag håller på med den engelska för tillfället. Jag vet inte riktigt när den blir klar så jag kan inte säga är jag kommer lägga upp den.
Sen har ju skolan börjat igen och då har jag fullt upp med den. Men jag hoppas att jag snart blir klar med allt så att ni får något att läsa snart!
Ni är underbara! puss :)
Vet att jag inte gjort något inlägg på evigheter, men jag håller på med den engelska för tillfället. Jag vet inte riktigt när den blir klar så jag kan inte säga är jag kommer lägga upp den.
Sen har ju skolan börjat igen och då har jag fullt upp med den. Men jag hoppas att jag snart blir klar med allt så att ni får något att läsa snart!
Ni är underbara! puss :)
"It's a long way down 'cause I'm high for your love"
Halloj! tänkte säga att jag har en novell på engelska som jag tänkte publicera som inte kommer att ha så många kapitel. kanske 2-3 st.
Någon som är nyfiken? ;)
Någon som är nyfiken? ;)
"Because tonight it is showtime"
Hallllloooooooojjj!
Tänkte bara meddela att jag lever, haha....
Men den nya novellen är påbörjad iaf! jag skriver på den så fort jag får tillfälle för det!
Anledningen till att jag inte lägger upp direkt är för att jag vill komma in i skrivandet och sen lägga ut så att det kan bli ett jämnt upplägg :)
Om ni vill fråga något är det bara att skicka iväg en kommentar så svarar jag så fort som möjligt!
Nu ska jag fortsätta skriva så att det kommer upp något snart! När vet jag inte men jag hoppas att jag kommer skriva under hela sommaren och läggas ut som senast nu till hösten. Men jag hoppas på tidigare! :)
Ha det bra allihop pusssssssssssssssssss
Bjuder på den! vill ha tillbaka det fina vädret!
sveriges sommarväder kan gå och hänga sig!
The Vervain's Year - Kapitel 15
-Jag och Erzabeth, jag trodde vi var dom ända som fortfarande var vid liv. Eller det vill säga fortfarande finns, vi lever ju inte. sa han och satte sig ner framför mig. Ta det lugnt och hetsa inte upp dig nu. Okej?
-O-okej. stammade jag fram. Vad det än var verkade det inte speciellt trevligt. Han sa ju att vi inte lever.
-Du är en vampyr.
Hilary's perspektiv
Jag har inte sett Lilith på två veckor nu, jag vet inte vad det är som hänt men jag är orolig.
Jag var påväg hem från skolan och gick upp till brevlådan. Jag tog upp bunten med vita brev och kollade igenom dom. Jag hade fått ett brev med en snirklig handstil. Jag sprang snabbt upp til mitt rum och öppnade nyfiket mitt brev.
När jag läst klart hade jag tårar i ögonen och var i chocktillstånd. Allt brast och ett skri for ur min mun.
Mamma kom springande upp för trappen med pappa och min hund Shiny i hälarna. Hon kom in och undrade var det var som hänt. Jag kunde inte för mitt liv röra mig eller säga något. Jag bara låg på golvet och grät så hysteriskt att man kunde tro att jag skulle dö. Men så kändes det också. Jag var på väg att helt försvinna genom golvet. Jag kunde inte tro att Lilith McNeil skulle begravas den 12de augusti klockan 13.00.
Ha! slut... världens sämsta, kortaste novell? jaja, men nu behöver jag iaf inte bry mig om denna mer! det är jag glad över faktiskt. Jag har varit så otroligt inaktiv för att jag inte har tyckt om själva storyn från början. Men nu har jag en på datorn som jag ska skriva lite mer på så jag vet om jag ska lägga upp kapitel eller inte. Men nu vet ni iaf vad so händer senare. antagligen blir det en ny, eller inte! :) tack för er tid!
The Vervain's Year-Kapitel 14
-Vad tror du egentligen? Han och jag, pfft. jag kände hur blodet började strömma upp i mitt ansikte.
-oooh, du rodnar! sa alla tre på en gång
Jag försökte gång på gång att neka det, men man såg det tydligt. Jag erkände att jag var lite ner kärad i honom, men också att dom verkligen inte skulle säga något.
När jag kom till skolan på måndagen började Julie och Kate kolla på mig med en blick som jag inte kunde tyda. Men jag kände på mig att dom försökte göra så att jag skulle erkänna att jag faktiskt gillade Athony. Att jag skulle säga det till honom. Men det håller jag hellre för mig själv. Han känner ju inte ens likadant!
Jag skynade mig till dramalektionen och satte mig på en plats. Salen fylldes snabbt och till min tur, eller ska jag säga otur, satte sig Julie bredvid mig.
-Har du sagt det till honom än? viskade hon tyst, fast hon kunde lika gärna skrika ut det, så dåligt som hon viskar.
-oooh, du rodnar! sa alla tre på en gång
Jag försökte gång på gång att neka det, men man såg det tydligt. Jag erkände att jag var lite ner kärad i honom, men också att dom verkligen inte skulle säga något.
När jag kom till skolan på måndagen började Julie och Kate kolla på mig med en blick som jag inte kunde tyda. Men jag kände på mig att dom försökte göra så att jag skulle erkänna att jag faktiskt gillade Athony. Att jag skulle säga det till honom. Men det håller jag hellre för mig själv. Han känner ju inte ens likadant!
Jag skynade mig till dramalektionen och satte mig på en plats. Salen fylldes snabbt och till min tur, eller ska jag säga otur, satte sig Julie bredvid mig.
-Har du sagt det till honom än? viskade hon tyst, fast hon kunde lika gärna skrika ut det, så dåligt som hon viskar.
-Nej och jag ska inte det heller! väste jag tillbaka och kollade frammåt.
***
Dagen gick fort. Men det som jag inte hade tänkt på var att bussen alltid kommer prick 4. Jag var en klant och tänkte mig inte för. Jag gick rakt ut i vägen, utan att kolla mig om. Helt plötsligt kommer bussen och kör på mig. Jag flyttade mig inte en centimeter. Inte ens millimeter. Jag kollade på bussen och sen chauffören. Han var chockad, precis som alla elever som nu stog och kollade på mig. Jag tappade mina böcker och blev helt paralyserad. Det enda jag såg var att Anthony snabbt kom fram till mig och lyckades få mig därifrån.
När vi var hemma hos mig satte han mig ner på en av solstolarna på altanen. Jag granskade honom där han stog framför mig.
-vad hände? det var det ända jag fick ur mig.
-Du blev påkörd, rörde dig inte en millimeter och alla såg det. svarade han och kollade in i mina ögon, som om han tittade så jag levde.
-men, hur.. va? jag var helt förvirrad av det han sa och vad som hänt.
När vi var hemma hos mig satte han mig ner på en av solstolarna på altanen. Jag granskade honom där han stog framför mig.
-vad hände? det var det ända jag fick ur mig.
-Du blev påkörd, rörde dig inte en millimeter och alla såg det. svarade han och kollade in i mina ögon, som om han tittade så jag levde.
-men, hur.. va? jag var helt förvirrad av det han sa och vad som hänt.
-Nu är jag helt säker på att du är som jag. sa han och skakade på huvudet. Jag trodde att vi var dom enda.
-Vilka vi? Vadå dom ända? Kan du inte bara förklara för mig?! Jag kände att jag var nära på att börja skrika och tårarna brännde bakom ögonlocken på mig.
-Jag och Erzabeth, jag trodde vi var dom ända som fortfarande var vid liv. Eller det vill säga fortfarande finns, vi lever ju inte. sa han och satte sig ner framför mig. Ta det lugnt och hetsa inte upp dig nu. Okej?
-O-okej. stammade jag fram. Vad det än var verkade det inte speciellt trevligt. Han sa ju att vi inte lever.
-Du är en vampyr.
vad ska man säga, förutom att jag suger på att lägga ut kapitel? Här är iaf ett till. Jag vet inte när nästa kommer. och ni som kikar in här är.. ja, jag kan inte beskriva hur glad jag blir bara av att se att statistiken ligger på en jämnnivå. tack för att ni fortfarande stannat och jag ska verkligen försöka skriva mer!
"I feel the love from your heart is hitting me"
Ännu ett till länkbyte!
Detta är en Justin Bieber novell som jag har läst en bit utav, men senare inte haft tiden till det. Har vart riktigt mycket nu i skolan med nationella och andra prov och grejer.
Klicka på bilden så kommer du till bloggen!
Ni som vill göra länkbyten: BARA ATT KOMMENTERA OM DET! :)
Ni som vill göra länkbyten: BARA ATT KOMMENTERA OM DET! :)
Länkbyte!
En bra novellblogg om Justin Bieber, länken hittas också i menyn till vänster :)
Klicka på bilden så kommer du dit! :)
BTW kapitlet är påbörjat, men jag kommer ingenvart. Lite dåligt med fantasi just nu, men jag ska försöka ta tag i det snart! :)
The Vervain's Year-Kapitel 13
-Vad, vad gör du här? stammade jag fram.
-Jag ville bara se hur det var med dig. svarade han lugnt.
-Jodå, allt är bra. jag stängde dörren försiktigt och gick ut till honom.
-Jag vet att det kan vara väldigt svårt att förstå vad du såg. sa han och satte sig ner vid en stol.
-Ja, men varför var jag tvungen att se det? jag satte mig på bordet framför honom.
-Det är en sak som du måste förstå, du är inte som alla andra-började han men jag avbröt.
-Tack för den.
-Nej, inte så. Du är annorlunda på samma sätt som jag. Vi är lika. Du och jag, dina föräldrar och min syster. Tillsammans med flera andra, fast som inte bor här. Jag satt rätt tyst och bara kollade på honom.
-Vad är det som är annorlunda? jag frågade rakt ut, jag var trött på att han bara inte kunde säga det.
-Jag ska visa dig, när du är ensam. svarade han och kollade bak upp mot mitt fönster.
Jag kollade upp och där uppe stog Kate, Julie och Hilary och kollade ner mot oss, men försvann snabbt när dom såg att vi kollade. På något konstigt sätt tyckte jag att jag hörde att dom sa "dom är så söta". Men jag menar, dom är inne, på mitt rum och jag är ute. Hur skulle jag kunna höra vad dom sa? Å andra sidan kunde jag inte motstå mitt leende. Dom tyckte att vi va söta. Han var i alla fall det. Jag har varit lite småförälskad i honom, fast bara i hemlighet.
Jag kollade tillbaka mot Anthony och såg att han hade ett brett leende på läpparna. Mitt blev bredare och jag såg en liten glimt i hans ögon. Hans bruna,nästan svartgråa ögon. Så underbart fina. Jag föll in i mina tankar om hans ögon och såg att han hade ställt sig upp och var nu framför mig. Jag bet mig löst i läppen och kollade på honom. Vad skulle han göra? Han kramade mig och viskade i mitt öra.
-Vi ses på måndag. sen gick han.
När jag var tillbaka i mitt rum flög mina kompisar på mig. Kanske inte, men nästan. Jag skrattade och satte mig i sängen och försökte lugna ner dom.
-Han ville bara säga en sak. sa jag för kanske tionde gången.
-Men, men... ni såg ju typ, kära ut! sa Julie med en drömmande röst och la handen på pannan och sjönk bak i söngen med en dramatisk suck. Jag skrattade och slog till henne på benet.
-Vad tror du egentligen? Han och jag, pfft. jag kände hur blodet började strömma upp i mitt ansikte.
-oooh, du rodnar! sa alla tre på en gång
Jag försökte gång på gång att neka det, men man såg det tydligt. Jag erkände att jag var lite ner kärad i honom, men också att dom verkligen inte skulle säga något.
-Jag ville bara se hur det var med dig. svarade han lugnt.
-Jodå, allt är bra. jag stängde dörren försiktigt och gick ut till honom.
-Jag vet att det kan vara väldigt svårt att förstå vad du såg. sa han och satte sig ner vid en stol.
-Ja, men varför var jag tvungen att se det? jag satte mig på bordet framför honom.
-Det är en sak som du måste förstå, du är inte som alla andra-började han men jag avbröt.
-Tack för den.
-Nej, inte så. Du är annorlunda på samma sätt som jag. Vi är lika. Du och jag, dina föräldrar och min syster. Tillsammans med flera andra, fast som inte bor här. Jag satt rätt tyst och bara kollade på honom.
-Vad är det som är annorlunda? jag frågade rakt ut, jag var trött på att han bara inte kunde säga det.
-Jag ska visa dig, när du är ensam. svarade han och kollade bak upp mot mitt fönster.
Jag kollade upp och där uppe stog Kate, Julie och Hilary och kollade ner mot oss, men försvann snabbt när dom såg att vi kollade. På något konstigt sätt tyckte jag att jag hörde att dom sa "dom är så söta". Men jag menar, dom är inne, på mitt rum och jag är ute. Hur skulle jag kunna höra vad dom sa? Å andra sidan kunde jag inte motstå mitt leende. Dom tyckte att vi va söta. Han var i alla fall det. Jag har varit lite småförälskad i honom, fast bara i hemlighet.
Jag kollade tillbaka mot Anthony och såg att han hade ett brett leende på läpparna. Mitt blev bredare och jag såg en liten glimt i hans ögon. Hans bruna,nästan svartgråa ögon. Så underbart fina. Jag föll in i mina tankar om hans ögon och såg att han hade ställt sig upp och var nu framför mig. Jag bet mig löst i läppen och kollade på honom. Vad skulle han göra? Han kramade mig och viskade i mitt öra.
-Vi ses på måndag. sen gick han.
***
När jag var tillbaka i mitt rum flög mina kompisar på mig. Kanske inte, men nästan. Jag skrattade och satte mig i sängen och försökte lugna ner dom.
-Han ville bara säga en sak. sa jag för kanske tionde gången.
-Men, men... ni såg ju typ, kära ut! sa Julie med en drömmande röst och la handen på pannan och sjönk bak i söngen med en dramatisk suck. Jag skrattade och slog till henne på benet.
-Vad tror du egentligen? Han och jag, pfft. jag kände hur blodet började strömma upp i mitt ansikte.
-oooh, du rodnar! sa alla tre på en gång
Jag försökte gång på gång att neka det, men man såg det tydligt. Jag erkände att jag var lite ner kärad i honom, men också att dom verkligen inte skulle säga något.
Fick bli ett litet snabbt kapitel såhär på kvällen. har egentligen lust till att skriva, men det får gå pga er! Tänkte göra den här novellen ganska kort, om jag inte ändrar mig och gör den lång. Har lite blandade tankar om det!
Kommentera nuuuu! :D
Kommentera nuuuu! :D
The Vervain's Year-Kapitel 12
-Men den här då? frågade Hilary och höll upp en knallgul t-shirt med lila ränder och gröna cirklar.
-Snälla säg att du skojar med mig? frågade jag och vi kunde inte hålla oss för skratt, självklart skojade hon.
-Allvarligt nu, den här skulle vara å grymt snygg på dig! Nu såg hon helt allvarlig ut och höll i en ljust lila långklänning med bara armar och broderad byst.
När vi kom hem efter shoppingen var klockan halv 6 och hela köket var fullt med kassar från walmart. Vi tällde in drickan och dippen i kylen och sedan glassen i frysen. Chipsen och godiset ställde vi i skafferiet. Medans jag fixade sängplatser i mitt rum ringde Hilary både Kate och Julie och båda kunde komma.
Vi satte på hög muik samtidigt som vi hällde upp allt i skålar och ställde fram i mitt rum. Kate och Julie var snabbt här och vi var uppe på mitt rum och sjöng och dansade till musiken. Det var mycket skratt och ingen var seriös. Något som jag älskar med mina kompisar.
Jag och Hilary stog i sängen och sjöng för full hals medans Julie och Kate stog nedanför och agerade publik. När låten var slut hörde jag en hög knackning på ytterdörren. Jag hoppade ner från sängen och pausade den nuvarande låten. När jag kom fram till dörren rättade jag till mitt linne coh öppnade dörren. Jag kände den kalla kvälls luften mot mina bara ben, då jag bara hade hotpants. Jag kollade runt och såg ingen. Jag ryckte på axlarna och stängde dörren. Precis när jag gjorde det hörde jag ett skrik uppifrån.
Jag sprang i full fart upp och in i mitt rum. Ingen var där, jag såg röda fläckar på min vita heltäckningsmatta och kände hur pulsen började stiga, men blod var det inte. Jag hörde viskningar från mitt badrum och skakade på huvudet. Mina kompisar gömde sig och försökte lura , jättekul. Jag fick en genial idé och sprang ner igen. Jag öppnade ytterdörren och skulle precis smälla igen den högt för att få dom att tro att jag sprang ut när jag såg att Anthony stog där. Jag stannade upp och kollade förvånat på honom.
-Vad, vad gör du här? stammade jag fram.
-Jag ville bara se hur det var med dig. svarade han lugnt.
-Jodå, allt är bra. jag stängde dörren försiktigt och gick ut till honom.
-Jag vet att det kan vara väldigt svårt att förstå vad du såg. sa han och satte sig ner vid en stol.
-Ja, men varför var jag tvungen att se det? jag satte mig på bordet framför honom.
Ett kort kapitel! Har inte så mycket skrivlust kvar... Jag vet inte riktigt vad det är me, ja. ska försöka skriva nu måndag tisdag, är ledig dåå! :D kommenteraaaaaaa
-Snälla säg att du skojar med mig? frågade jag och vi kunde inte hålla oss för skratt, självklart skojade hon.
-Allvarligt nu, den här skulle vara å grymt snygg på dig! Nu såg hon helt allvarlig ut och höll i en ljust lila långklänning med bara armar och broderad byst.
När vi kom hem efter shoppingen var klockan halv 6 och hela köket var fullt med kassar från walmart. Vi tällde in drickan och dippen i kylen och sedan glassen i frysen. Chipsen och godiset ställde vi i skafferiet. Medans jag fixade sängplatser i mitt rum ringde Hilary både Kate och Julie och båda kunde komma.
Vi satte på hög muik samtidigt som vi hällde upp allt i skålar och ställde fram i mitt rum. Kate och Julie var snabbt här och vi var uppe på mitt rum och sjöng och dansade till musiken. Det var mycket skratt och ingen var seriös. Något som jag älskar med mina kompisar.
Jag och Hilary stog i sängen och sjöng för full hals medans Julie och Kate stog nedanför och agerade publik. När låten var slut hörde jag en hög knackning på ytterdörren. Jag hoppade ner från sängen och pausade den nuvarande låten. När jag kom fram till dörren rättade jag till mitt linne coh öppnade dörren. Jag kände den kalla kvälls luften mot mina bara ben, då jag bara hade hotpants. Jag kollade runt och såg ingen. Jag ryckte på axlarna och stängde dörren. Precis när jag gjorde det hörde jag ett skrik uppifrån.
Jag sprang i full fart upp och in i mitt rum. Ingen var där, jag såg röda fläckar på min vita heltäckningsmatta och kände hur pulsen började stiga, men blod var det inte. Jag hörde viskningar från mitt badrum och skakade på huvudet. Mina kompisar gömde sig och försökte lura , jättekul. Jag fick en genial idé och sprang ner igen. Jag öppnade ytterdörren och skulle precis smälla igen den högt för att få dom att tro att jag sprang ut när jag såg att Anthony stog där. Jag stannade upp och kollade förvånat på honom.
-Vad, vad gör du här? stammade jag fram.
-Jag ville bara se hur det var med dig. svarade han lugnt.
-Jodå, allt är bra. jag stängde dörren försiktigt och gick ut till honom.
-Jag vet att det kan vara väldigt svårt att förstå vad du såg. sa han och satte sig ner vid en stol.
-Ja, men varför var jag tvungen att se det? jag satte mig på bordet framför honom.
Ett kort kapitel! Har inte så mycket skrivlust kvar... Jag vet inte riktigt vad det är me, ja. ska försöka skriva nu måndag tisdag, är ledig dåå! :D kommenteraaaaaaa
