The Vervain's Year-Kapitel 14
-Vad tror du egentligen? Han och jag, pfft. jag kände hur blodet började strömma upp i mitt ansikte.
-oooh, du rodnar! sa alla tre på en gång
Jag försökte gång på gång att neka det, men man såg det tydligt. Jag erkände att jag var lite ner kärad i honom, men också att dom verkligen inte skulle säga något.
När jag kom till skolan på måndagen började Julie och Kate kolla på mig med en blick som jag inte kunde tyda. Men jag kände på mig att dom försökte göra så att jag skulle erkänna att jag faktiskt gillade Athony. Att jag skulle säga det till honom. Men det håller jag hellre för mig själv. Han känner ju inte ens likadant!
Jag skynade mig till dramalektionen och satte mig på en plats. Salen fylldes snabbt och till min tur, eller ska jag säga otur, satte sig Julie bredvid mig.
-Har du sagt det till honom än? viskade hon tyst, fast hon kunde lika gärna skrika ut det, så dåligt som hon viskar.
-oooh, du rodnar! sa alla tre på en gång
Jag försökte gång på gång att neka det, men man såg det tydligt. Jag erkände att jag var lite ner kärad i honom, men också att dom verkligen inte skulle säga något.
När jag kom till skolan på måndagen började Julie och Kate kolla på mig med en blick som jag inte kunde tyda. Men jag kände på mig att dom försökte göra så att jag skulle erkänna att jag faktiskt gillade Athony. Att jag skulle säga det till honom. Men det håller jag hellre för mig själv. Han känner ju inte ens likadant!
Jag skynade mig till dramalektionen och satte mig på en plats. Salen fylldes snabbt och till min tur, eller ska jag säga otur, satte sig Julie bredvid mig.
-Har du sagt det till honom än? viskade hon tyst, fast hon kunde lika gärna skrika ut det, så dåligt som hon viskar.
-Nej och jag ska inte det heller! väste jag tillbaka och kollade frammåt.
***
Dagen gick fort. Men det som jag inte hade tänkt på var att bussen alltid kommer prick 4. Jag var en klant och tänkte mig inte för. Jag gick rakt ut i vägen, utan att kolla mig om. Helt plötsligt kommer bussen och kör på mig. Jag flyttade mig inte en centimeter. Inte ens millimeter. Jag kollade på bussen och sen chauffören. Han var chockad, precis som alla elever som nu stog och kollade på mig. Jag tappade mina böcker och blev helt paralyserad. Det enda jag såg var att Anthony snabbt kom fram till mig och lyckades få mig därifrån.
När vi var hemma hos mig satte han mig ner på en av solstolarna på altanen. Jag granskade honom där han stog framför mig.
-vad hände? det var det ända jag fick ur mig.
-Du blev påkörd, rörde dig inte en millimeter och alla såg det. svarade han och kollade in i mina ögon, som om han tittade så jag levde.
-men, hur.. va? jag var helt förvirrad av det han sa och vad som hänt.
När vi var hemma hos mig satte han mig ner på en av solstolarna på altanen. Jag granskade honom där han stog framför mig.
-vad hände? det var det ända jag fick ur mig.
-Du blev påkörd, rörde dig inte en millimeter och alla såg det. svarade han och kollade in i mina ögon, som om han tittade så jag levde.
-men, hur.. va? jag var helt förvirrad av det han sa och vad som hänt.
-Nu är jag helt säker på att du är som jag. sa han och skakade på huvudet. Jag trodde att vi var dom enda.
-Vilka vi? Vadå dom ända? Kan du inte bara förklara för mig?! Jag kände att jag var nära på att börja skrika och tårarna brännde bakom ögonlocken på mig.
-Jag och Erzabeth, jag trodde vi var dom ända som fortfarande var vid liv. Eller det vill säga fortfarande finns, vi lever ju inte. sa han och satte sig ner framför mig. Ta det lugnt och hetsa inte upp dig nu. Okej?
-O-okej. stammade jag fram. Vad det än var verkade det inte speciellt trevligt. Han sa ju att vi inte lever.
-Du är en vampyr.
vad ska man säga, förutom att jag suger på att lägga ut kapitel? Här är iaf ett till. Jag vet inte när nästa kommer. och ni som kikar in här är.. ja, jag kan inte beskriva hur glad jag blir bara av att se att statistiken ligger på en jämnnivå. tack för att ni fortfarande stannat och jag ska verkligen försöka skriva mer!
Kommentarer
Postat av: Marre!
Längtar till nästa :)
