The Vervain's Year-Kapitel 10
Jag klev in i duschen och stog där runt en timma. Mitt långa svarta livlösa hår har börjat tappa glansen ännu mer. Vad ska jag göra för att få tillbaka det? Jag stog och funderade en stund framför badrumsspegeln innan jag bestämde mig för att gå in till mitt rum igen. När jag kom tillbaka var jag inte ensam.
-Förlåt om jag skrämde dig, men det är en sak jag måste säga, men först en sak jag vill visa. sa Anthony så fort han såg att jag hoppade till. Jag kollade fundersamt på honom.
-Okej, men kan jag få byta om först, eller ska jag gå såhär? frågade jag och flinade. Som väntat skrattade han och skakade på huvudet.
Jag tog ett par kläder och gick in på toaletten igen. Jag skyndade mig med att byta om och gick snabbt tillbaka. Vi gick ner och ut på grusplanen precis utanför och stannade.
-Så, vad är det du ska visa mig?
-Du får inte säga detta till någon eller bli rädd. Jag måste, för att du har en del i allt.
Jag stog chockad och kollade på honom. Vad ska han visa som jag har del i? Jag har väl inte gjort något?
Han började gå och jag följde snabbt efter. Vi gick ut på gatan och vidare till skogen. Nu? klockan är runt 11. Jag struntade i vad som kunde hända och följde efter i hans snabba och bestämda steg. Han sa ingenting utan bara fortsatte på den lilla stigen in mot skogen. Det var verkligen en mörk och dimmig kväll. Skulle inte förvåna mig om det blir fullmåne vid midnatt. Kråkorna flög iväg över oss och skogen började tätna mer och det började bli svårt att se vart jag gick. Han stannade tvärt och verkade lyssna efter något. Jag vågade varken säga något eller ens andas. Han fortsatte en liten bit till och sen vände sig mot mig.
-Det här är något som vi alla måste ha sett. Men inte du och jag vet inte varför dina föräldrar aldrig visade dig det heller. Sa han och flyttade sig sen för att jag ska se vart vi har kommit.
-Mina föräldrar är inte typen som går ut i skogen, eller ja, jag har ju inga biologiska. svarade jag och tog ett litet steg frammåt.
Framför oss var det en stor gräsmatta, stor som en fotbollsplan. Vad var det som var märkvärdigt med det? Det visste jag inte.
-Dina biologiska föräldrar lever, det vet jag. Du vet den första gången vi träffades, på historia lektionen, franska revolutionen? Då visste jag vem du var, utan att du sagt något. sa han och log lite vid minnet. Att det just var franska revolutionen var skrattretande.
-Nej, dom är döda. Alla har sagt det. Dom har till och med blivit begravda i kyrkogården i Post Falls! Dom har sagt det i snart 11 år. Hur kan du säga att dom lever när jag vet att dom inte finns? jag blev frustrerad och förvånad över hur starka mina känslor blev. Jag har aldrig vart såhär ledsen och arg på samma gång. Jag vet ju att dom inte finns längre, jag vet det.
-Nej, dom lever och det ska jag visa dig. Men om du så gärna vill fortsätta med ditt normala tonårsliv, så gör det. Gå härifrån innan något händer! han talade lugnt till mig men änd med en viss bestämdhet. Jag blev nästan rädd av hur han såg ut. Hans käkben trädde fram tydligt i månskenet och hans ögon såg mystiska ut.
-men vad kan hända då? Det finns ju ingen här? frågade jag och korsade mina armar och kollade upp mot himmlen. Fullmåne.
-Jo, kolla. han pekade med hela armen ut mot gräsmattan.
kände mig lite elak nu när jag slutade sådär. Någon som kan gissa vad hon kommer att få se? nästa hoppas jag på att få ut i helgen, eller så kommer den i början av nästa vecka :)
-Förlåt om jag skrämde dig, men det är en sak jag måste säga, men först en sak jag vill visa. sa Anthony så fort han såg att jag hoppade till. Jag kollade fundersamt på honom.
-Okej, men kan jag få byta om först, eller ska jag gå såhär? frågade jag och flinade. Som väntat skrattade han och skakade på huvudet.
Jag tog ett par kläder och gick in på toaletten igen. Jag skyndade mig med att byta om och gick snabbt tillbaka. Vi gick ner och ut på grusplanen precis utanför och stannade.
-Så, vad är det du ska visa mig?
-Du får inte säga detta till någon eller bli rädd. Jag måste, för att du har en del i allt.
Jag stog chockad och kollade på honom. Vad ska han visa som jag har del i? Jag har väl inte gjort något?
Han började gå och jag följde snabbt efter. Vi gick ut på gatan och vidare till skogen. Nu? klockan är runt 11. Jag struntade i vad som kunde hända och följde efter i hans snabba och bestämda steg. Han sa ingenting utan bara fortsatte på den lilla stigen in mot skogen. Det var verkligen en mörk och dimmig kväll. Skulle inte förvåna mig om det blir fullmåne vid midnatt. Kråkorna flög iväg över oss och skogen började tätna mer och det började bli svårt att se vart jag gick. Han stannade tvärt och verkade lyssna efter något. Jag vågade varken säga något eller ens andas. Han fortsatte en liten bit till och sen vände sig mot mig.
-Det här är något som vi alla måste ha sett. Men inte du och jag vet inte varför dina föräldrar aldrig visade dig det heller. Sa han och flyttade sig sen för att jag ska se vart vi har kommit.
-Mina föräldrar är inte typen som går ut i skogen, eller ja, jag har ju inga biologiska. svarade jag och tog ett litet steg frammåt.
Framför oss var det en stor gräsmatta, stor som en fotbollsplan. Vad var det som var märkvärdigt med det? Det visste jag inte.
-Dina biologiska föräldrar lever, det vet jag. Du vet den första gången vi träffades, på historia lektionen, franska revolutionen? Då visste jag vem du var, utan att du sagt något. sa han och log lite vid minnet. Att det just var franska revolutionen var skrattretande.
-Nej, dom är döda. Alla har sagt det. Dom har till och med blivit begravda i kyrkogården i Post Falls! Dom har sagt det i snart 11 år. Hur kan du säga att dom lever när jag vet att dom inte finns? jag blev frustrerad och förvånad över hur starka mina känslor blev. Jag har aldrig vart såhär ledsen och arg på samma gång. Jag vet ju att dom inte finns längre, jag vet det.
-Nej, dom lever och det ska jag visa dig. Men om du så gärna vill fortsätta med ditt normala tonårsliv, så gör det. Gå härifrån innan något händer! han talade lugnt till mig men änd med en viss bestämdhet. Jag blev nästan rädd av hur han såg ut. Hans käkben trädde fram tydligt i månskenet och hans ögon såg mystiska ut.
-men vad kan hända då? Det finns ju ingen här? frågade jag och korsade mina armar och kollade upp mot himmlen. Fullmåne.
-Jo, kolla. han pekade med hela armen ut mot gräsmattan.
kände mig lite elak nu när jag slutade sådär. Någon som kan gissa vad hon kommer att få se? nästa hoppas jag på att få ut i helgen, eller så kommer den i början av nästa vecka :)
Kommentarer
Postat av: Marre!
Som vanligt längtar jag gaalet mycket på nästa! :-)
Postat av: Adrianna
Huuuur jäkla bra som helst! Sluta plåga oss nu, lägg ut kapitel elva!!:-)
