The Vervain's Year-Kapitel 14
-Vad tror du egentligen? Han och jag, pfft. jag kände hur blodet började strömma upp i mitt ansikte.
-oooh, du rodnar! sa alla tre på en gång
Jag försökte gång på gång att neka det, men man såg det tydligt. Jag erkände att jag var lite ner kärad i honom, men också att dom verkligen inte skulle säga något.
När jag kom till skolan på måndagen började Julie och Kate kolla på mig med en blick som jag inte kunde tyda. Men jag kände på mig att dom försökte göra så att jag skulle erkänna att jag faktiskt gillade Athony. Att jag skulle säga det till honom. Men det håller jag hellre för mig själv. Han känner ju inte ens likadant!
Jag skynade mig till dramalektionen och satte mig på en plats. Salen fylldes snabbt och till min tur, eller ska jag säga otur, satte sig Julie bredvid mig.
-Har du sagt det till honom än? viskade hon tyst, fast hon kunde lika gärna skrika ut det, så dåligt som hon viskar.
-oooh, du rodnar! sa alla tre på en gång
Jag försökte gång på gång att neka det, men man såg det tydligt. Jag erkände att jag var lite ner kärad i honom, men också att dom verkligen inte skulle säga något.
När jag kom till skolan på måndagen började Julie och Kate kolla på mig med en blick som jag inte kunde tyda. Men jag kände på mig att dom försökte göra så att jag skulle erkänna att jag faktiskt gillade Athony. Att jag skulle säga det till honom. Men det håller jag hellre för mig själv. Han känner ju inte ens likadant!
Jag skynade mig till dramalektionen och satte mig på en plats. Salen fylldes snabbt och till min tur, eller ska jag säga otur, satte sig Julie bredvid mig.
-Har du sagt det till honom än? viskade hon tyst, fast hon kunde lika gärna skrika ut det, så dåligt som hon viskar.
-Nej och jag ska inte det heller! väste jag tillbaka och kollade frammåt.
***
Dagen gick fort. Men det som jag inte hade tänkt på var att bussen alltid kommer prick 4. Jag var en klant och tänkte mig inte för. Jag gick rakt ut i vägen, utan att kolla mig om. Helt plötsligt kommer bussen och kör på mig. Jag flyttade mig inte en centimeter. Inte ens millimeter. Jag kollade på bussen och sen chauffören. Han var chockad, precis som alla elever som nu stog och kollade på mig. Jag tappade mina böcker och blev helt paralyserad. Det enda jag såg var att Anthony snabbt kom fram till mig och lyckades få mig därifrån.
När vi var hemma hos mig satte han mig ner på en av solstolarna på altanen. Jag granskade honom där han stog framför mig.
-vad hände? det var det ända jag fick ur mig.
-Du blev påkörd, rörde dig inte en millimeter och alla såg det. svarade han och kollade in i mina ögon, som om han tittade så jag levde.
-men, hur.. va? jag var helt förvirrad av det han sa och vad som hänt.
När vi var hemma hos mig satte han mig ner på en av solstolarna på altanen. Jag granskade honom där han stog framför mig.
-vad hände? det var det ända jag fick ur mig.
-Du blev påkörd, rörde dig inte en millimeter och alla såg det. svarade han och kollade in i mina ögon, som om han tittade så jag levde.
-men, hur.. va? jag var helt förvirrad av det han sa och vad som hänt.
-Nu är jag helt säker på att du är som jag. sa han och skakade på huvudet. Jag trodde att vi var dom enda.
-Vilka vi? Vadå dom ända? Kan du inte bara förklara för mig?! Jag kände att jag var nära på att börja skrika och tårarna brännde bakom ögonlocken på mig.
-Jag och Erzabeth, jag trodde vi var dom ända som fortfarande var vid liv. Eller det vill säga fortfarande finns, vi lever ju inte. sa han och satte sig ner framför mig. Ta det lugnt och hetsa inte upp dig nu. Okej?
-O-okej. stammade jag fram. Vad det än var verkade det inte speciellt trevligt. Han sa ju att vi inte lever.
-Du är en vampyr.
vad ska man säga, förutom att jag suger på att lägga ut kapitel? Här är iaf ett till. Jag vet inte när nästa kommer. och ni som kikar in här är.. ja, jag kan inte beskriva hur glad jag blir bara av att se att statistiken ligger på en jämnnivå. tack för att ni fortfarande stannat och jag ska verkligen försöka skriva mer!
"I feel the love from your heart is hitting me"
Ännu ett till länkbyte!
Detta är en Justin Bieber novell som jag har läst en bit utav, men senare inte haft tiden till det. Har vart riktigt mycket nu i skolan med nationella och andra prov och grejer.
Klicka på bilden så kommer du till bloggen!
Ni som vill göra länkbyten: BARA ATT KOMMENTERA OM DET! :)
Ni som vill göra länkbyten: BARA ATT KOMMENTERA OM DET! :)
Länkbyte!
En bra novellblogg om Justin Bieber, länken hittas också i menyn till vänster :)
Klicka på bilden så kommer du dit! :)
BTW kapitlet är påbörjat, men jag kommer ingenvart. Lite dåligt med fantasi just nu, men jag ska försöka ta tag i det snart! :)
The Vervain's Year-Kapitel 13
-Vad, vad gör du här? stammade jag fram.
-Jag ville bara se hur det var med dig. svarade han lugnt.
-Jodå, allt är bra. jag stängde dörren försiktigt och gick ut till honom.
-Jag vet att det kan vara väldigt svårt att förstå vad du såg. sa han och satte sig ner vid en stol.
-Ja, men varför var jag tvungen att se det? jag satte mig på bordet framför honom.
-Det är en sak som du måste förstå, du är inte som alla andra-började han men jag avbröt.
-Tack för den.
-Nej, inte så. Du är annorlunda på samma sätt som jag. Vi är lika. Du och jag, dina föräldrar och min syster. Tillsammans med flera andra, fast som inte bor här. Jag satt rätt tyst och bara kollade på honom.
-Vad är det som är annorlunda? jag frågade rakt ut, jag var trött på att han bara inte kunde säga det.
-Jag ska visa dig, när du är ensam. svarade han och kollade bak upp mot mitt fönster.
Jag kollade upp och där uppe stog Kate, Julie och Hilary och kollade ner mot oss, men försvann snabbt när dom såg att vi kollade. På något konstigt sätt tyckte jag att jag hörde att dom sa "dom är så söta". Men jag menar, dom är inne, på mitt rum och jag är ute. Hur skulle jag kunna höra vad dom sa? Å andra sidan kunde jag inte motstå mitt leende. Dom tyckte att vi va söta. Han var i alla fall det. Jag har varit lite småförälskad i honom, fast bara i hemlighet.
Jag kollade tillbaka mot Anthony och såg att han hade ett brett leende på läpparna. Mitt blev bredare och jag såg en liten glimt i hans ögon. Hans bruna,nästan svartgråa ögon. Så underbart fina. Jag föll in i mina tankar om hans ögon och såg att han hade ställt sig upp och var nu framför mig. Jag bet mig löst i läppen och kollade på honom. Vad skulle han göra? Han kramade mig och viskade i mitt öra.
-Vi ses på måndag. sen gick han.
När jag var tillbaka i mitt rum flög mina kompisar på mig. Kanske inte, men nästan. Jag skrattade och satte mig i sängen och försökte lugna ner dom.
-Han ville bara säga en sak. sa jag för kanske tionde gången.
-Men, men... ni såg ju typ, kära ut! sa Julie med en drömmande röst och la handen på pannan och sjönk bak i söngen med en dramatisk suck. Jag skrattade och slog till henne på benet.
-Vad tror du egentligen? Han och jag, pfft. jag kände hur blodet började strömma upp i mitt ansikte.
-oooh, du rodnar! sa alla tre på en gång
Jag försökte gång på gång att neka det, men man såg det tydligt. Jag erkände att jag var lite ner kärad i honom, men också att dom verkligen inte skulle säga något.
-Jag ville bara se hur det var med dig. svarade han lugnt.
-Jodå, allt är bra. jag stängde dörren försiktigt och gick ut till honom.
-Jag vet att det kan vara väldigt svårt att förstå vad du såg. sa han och satte sig ner vid en stol.
-Ja, men varför var jag tvungen att se det? jag satte mig på bordet framför honom.
-Det är en sak som du måste förstå, du är inte som alla andra-började han men jag avbröt.
-Tack för den.
-Nej, inte så. Du är annorlunda på samma sätt som jag. Vi är lika. Du och jag, dina föräldrar och min syster. Tillsammans med flera andra, fast som inte bor här. Jag satt rätt tyst och bara kollade på honom.
-Vad är det som är annorlunda? jag frågade rakt ut, jag var trött på att han bara inte kunde säga det.
-Jag ska visa dig, när du är ensam. svarade han och kollade bak upp mot mitt fönster.
Jag kollade upp och där uppe stog Kate, Julie och Hilary och kollade ner mot oss, men försvann snabbt när dom såg att vi kollade. På något konstigt sätt tyckte jag att jag hörde att dom sa "dom är så söta". Men jag menar, dom är inne, på mitt rum och jag är ute. Hur skulle jag kunna höra vad dom sa? Å andra sidan kunde jag inte motstå mitt leende. Dom tyckte att vi va söta. Han var i alla fall det. Jag har varit lite småförälskad i honom, fast bara i hemlighet.
Jag kollade tillbaka mot Anthony och såg att han hade ett brett leende på läpparna. Mitt blev bredare och jag såg en liten glimt i hans ögon. Hans bruna,nästan svartgråa ögon. Så underbart fina. Jag föll in i mina tankar om hans ögon och såg att han hade ställt sig upp och var nu framför mig. Jag bet mig löst i läppen och kollade på honom. Vad skulle han göra? Han kramade mig och viskade i mitt öra.
-Vi ses på måndag. sen gick han.
***
När jag var tillbaka i mitt rum flög mina kompisar på mig. Kanske inte, men nästan. Jag skrattade och satte mig i sängen och försökte lugna ner dom.
-Han ville bara säga en sak. sa jag för kanske tionde gången.
-Men, men... ni såg ju typ, kära ut! sa Julie med en drömmande röst och la handen på pannan och sjönk bak i söngen med en dramatisk suck. Jag skrattade och slog till henne på benet.
-Vad tror du egentligen? Han och jag, pfft. jag kände hur blodet började strömma upp i mitt ansikte.
-oooh, du rodnar! sa alla tre på en gång
Jag försökte gång på gång att neka det, men man såg det tydligt. Jag erkände att jag var lite ner kärad i honom, men också att dom verkligen inte skulle säga något.
Fick bli ett litet snabbt kapitel såhär på kvällen. har egentligen lust till att skriva, men det får gå pga er! Tänkte göra den här novellen ganska kort, om jag inte ändrar mig och gör den lång. Har lite blandade tankar om det!
Kommentera nuuuu! :D
Kommentera nuuuu! :D
