The Vervain's Year-Kapitel 12
-Men den här då? frågade Hilary och höll upp en knallgul t-shirt med lila ränder och gröna cirklar.
-Snälla säg att du skojar med mig? frågade jag och vi kunde inte hålla oss för skratt, självklart skojade hon.
-Allvarligt nu, den här skulle vara å grymt snygg på dig! Nu såg hon helt allvarlig ut och höll i en ljust lila långklänning med bara armar och broderad byst.
När vi kom hem efter shoppingen var klockan halv 6 och hela köket var fullt med kassar från walmart. Vi tällde in drickan och dippen i kylen och sedan glassen i frysen. Chipsen och godiset ställde vi i skafferiet. Medans jag fixade sängplatser i mitt rum ringde Hilary både Kate och Julie och båda kunde komma.
Vi satte på hög muik samtidigt som vi hällde upp allt i skålar och ställde fram i mitt rum. Kate och Julie var snabbt här och vi var uppe på mitt rum och sjöng och dansade till musiken. Det var mycket skratt och ingen var seriös. Något som jag älskar med mina kompisar.
Jag och Hilary stog i sängen och sjöng för full hals medans Julie och Kate stog nedanför och agerade publik. När låten var slut hörde jag en hög knackning på ytterdörren. Jag hoppade ner från sängen och pausade den nuvarande låten. När jag kom fram till dörren rättade jag till mitt linne coh öppnade dörren. Jag kände den kalla kvälls luften mot mina bara ben, då jag bara hade hotpants. Jag kollade runt och såg ingen. Jag ryckte på axlarna och stängde dörren. Precis när jag gjorde det hörde jag ett skrik uppifrån.
Jag sprang i full fart upp och in i mitt rum. Ingen var där, jag såg röda fläckar på min vita heltäckningsmatta och kände hur pulsen började stiga, men blod var det inte. Jag hörde viskningar från mitt badrum och skakade på huvudet. Mina kompisar gömde sig och försökte lura , jättekul. Jag fick en genial idé och sprang ner igen. Jag öppnade ytterdörren och skulle precis smälla igen den högt för att få dom att tro att jag sprang ut när jag såg att Anthony stog där. Jag stannade upp och kollade förvånat på honom.
-Vad, vad gör du här? stammade jag fram.
-Jag ville bara se hur det var med dig. svarade han lugnt.
-Jodå, allt är bra. jag stängde dörren försiktigt och gick ut till honom.
-Jag vet att det kan vara väldigt svårt att förstå vad du såg. sa han och satte sig ner vid en stol.
-Ja, men varför var jag tvungen att se det? jag satte mig på bordet framför honom.
Ett kort kapitel! Har inte så mycket skrivlust kvar... Jag vet inte riktigt vad det är me, ja. ska försöka skriva nu måndag tisdag, är ledig dåå! :D kommenteraaaaaaa
-Snälla säg att du skojar med mig? frågade jag och vi kunde inte hålla oss för skratt, självklart skojade hon.
-Allvarligt nu, den här skulle vara å grymt snygg på dig! Nu såg hon helt allvarlig ut och höll i en ljust lila långklänning med bara armar och broderad byst.
När vi kom hem efter shoppingen var klockan halv 6 och hela köket var fullt med kassar från walmart. Vi tällde in drickan och dippen i kylen och sedan glassen i frysen. Chipsen och godiset ställde vi i skafferiet. Medans jag fixade sängplatser i mitt rum ringde Hilary både Kate och Julie och båda kunde komma.
Vi satte på hög muik samtidigt som vi hällde upp allt i skålar och ställde fram i mitt rum. Kate och Julie var snabbt här och vi var uppe på mitt rum och sjöng och dansade till musiken. Det var mycket skratt och ingen var seriös. Något som jag älskar med mina kompisar.
Jag och Hilary stog i sängen och sjöng för full hals medans Julie och Kate stog nedanför och agerade publik. När låten var slut hörde jag en hög knackning på ytterdörren. Jag hoppade ner från sängen och pausade den nuvarande låten. När jag kom fram till dörren rättade jag till mitt linne coh öppnade dörren. Jag kände den kalla kvälls luften mot mina bara ben, då jag bara hade hotpants. Jag kollade runt och såg ingen. Jag ryckte på axlarna och stängde dörren. Precis när jag gjorde det hörde jag ett skrik uppifrån.
Jag sprang i full fart upp och in i mitt rum. Ingen var där, jag såg röda fläckar på min vita heltäckningsmatta och kände hur pulsen började stiga, men blod var det inte. Jag hörde viskningar från mitt badrum och skakade på huvudet. Mina kompisar gömde sig och försökte lura , jättekul. Jag fick en genial idé och sprang ner igen. Jag öppnade ytterdörren och skulle precis smälla igen den högt för att få dom att tro att jag sprang ut när jag såg att Anthony stog där. Jag stannade upp och kollade förvånat på honom.
-Vad, vad gör du här? stammade jag fram.
-Jag ville bara se hur det var med dig. svarade han lugnt.
-Jodå, allt är bra. jag stängde dörren försiktigt och gick ut till honom.
-Jag vet att det kan vara väldigt svårt att förstå vad du såg. sa han och satte sig ner vid en stol.
-Ja, men varför var jag tvungen att se det? jag satte mig på bordet framför honom.
Ett kort kapitel! Har inte så mycket skrivlust kvar... Jag vet inte riktigt vad det är me, ja. ska försöka skriva nu måndag tisdag, är ledig dåå! :D kommenteraaaaaaa
The Vervain's Year-Kapitel 11
-Nej, dom lever och det ska jag visa dig. Men om du så gärna vill fortsätta med ditt normala tonårsliv, så gör det. Gå härifrån innan något händer! han talade lugnt till mig men änd med en viss bestämdhet. Jag blev nästan rädd av hur han såg ut. Hans käkben trädde fram tydligt i månskenet och hans ögon såg mystiska ut.
-men vad kan hända då? Det finns ju ingen här? frågade jag och korsade mina armar och kollade upp mot himmlen. Fullmåne.
-Jo, kolla. han pekade med hela armen ut mot gräsmattan.
Jag ångrade nästan att jag hade följt med. Det jag fick se var inte något direkt roligt, fräscht eller speciellt normalt. Men som jag märkte i väldigt tidig ålder, är jag inte speciellt normal heller.
När jag kollade ut mot gräsmattan såg jag först hur gravstenarna tog form, som jag inte såg förut. Sen började jorden att bli uppgrävd, men det var ingen där. Det sista jag kom ihåg innan jag börjde springa därifrån var att jag såg människor komma upp.
Jag låg i min säng, livrädd. Klockan hade nu blivit 2 och jag kan fortfarande inte sluta tänka på vad det var jag såg. Varför var det egentligen så viktigt för mig att se det? Vad var det han ville att jag skulle veta, varför just idag? Vilka var det? Dom tankarna virvlade runt i mitt huvud likt en virvelvind som tar med sig allt i dess väg.
Dagen efter var jag ensam hemma. Isak skulle på klassträff och mamma och pappa skulle med. Skönt att vara ensam i alla fall. Jag gjorde satte på mig mina slitna jeans och ett vanligt linne innan jag sprang nerför trappen och gick sen lugnt in i köket. Det låg pengar på bordet som jag skulle ha till mat, men jag äter ju knappast inget så, mer pengar till mig. Jag kollade i kylen efter dricka och hittade en cola burk och började dricka. Jag tog fram min mobil och ringde Hilary.
-Hey, vänta lite. Hilary svarade och en smäll hördes, antagligen hennes dörr.
-Hey, vad gör du? frågade jag och satte mig i soffan.
-Jag irriterar mig på brorsan, du då?
-Är ensam hemma, har ett förslag till dig.
Hilary tackade ja till min inbjudan till en sleep-over. Klockan är bara 2 så då är det förtidigt för att fixa allt. Men hilary kom hit snabbt med sina saker och vi tog bilen in till stan för att shoppa och handla godis och dricka, och ett par filmer.
Vi var inne i vår tredje klädbutik och vi har inte hittat något.
-Men den här då? frågade Hilary och höll upp en knallgul t-shirt med lila ränder och gröna cirklar.
-Snälla säg att du skojar med mig? frågade jag och vi kunde inte hålla oss för skratt, självklart skojade hon.
-Allvarligt nu, den här skulle vara å grymt snygg på dig! Nu såg hon helt allvarlig ut och höll i en ljust lila långklänning med bara armar och broderad byst.
Hinner inte skriva mer nu, måste kila iväääg! :D hoppas det duger åtminstone, ett litet mellankapitel ;)
-men vad kan hända då? Det finns ju ingen här? frågade jag och korsade mina armar och kollade upp mot himmlen. Fullmåne.
-Jo, kolla. han pekade med hela armen ut mot gräsmattan.
Jag ångrade nästan att jag hade följt med. Det jag fick se var inte något direkt roligt, fräscht eller speciellt normalt. Men som jag märkte i väldigt tidig ålder, är jag inte speciellt normal heller.
När jag kollade ut mot gräsmattan såg jag först hur gravstenarna tog form, som jag inte såg förut. Sen började jorden att bli uppgrävd, men det var ingen där. Det sista jag kom ihåg innan jag börjde springa därifrån var att jag såg människor komma upp.
Jag låg i min säng, livrädd. Klockan hade nu blivit 2 och jag kan fortfarande inte sluta tänka på vad det var jag såg. Varför var det egentligen så viktigt för mig att se det? Vad var det han ville att jag skulle veta, varför just idag? Vilka var det? Dom tankarna virvlade runt i mitt huvud likt en virvelvind som tar med sig allt i dess väg.
Dagen efter var jag ensam hemma. Isak skulle på klassträff och mamma och pappa skulle med. Skönt att vara ensam i alla fall. Jag gjorde satte på mig mina slitna jeans och ett vanligt linne innan jag sprang nerför trappen och gick sen lugnt in i köket. Det låg pengar på bordet som jag skulle ha till mat, men jag äter ju knappast inget så, mer pengar till mig. Jag kollade i kylen efter dricka och hittade en cola burk och började dricka. Jag tog fram min mobil och ringde Hilary.
-Hey, vänta lite. Hilary svarade och en smäll hördes, antagligen hennes dörr.
-Hey, vad gör du? frågade jag och satte mig i soffan.
-Jag irriterar mig på brorsan, du då?
-Är ensam hemma, har ett förslag till dig.
Hilary tackade ja till min inbjudan till en sleep-over. Klockan är bara 2 så då är det förtidigt för att fixa allt. Men hilary kom hit snabbt med sina saker och vi tog bilen in till stan för att shoppa och handla godis och dricka, och ett par filmer.
Vi var inne i vår tredje klädbutik och vi har inte hittat något.
-Men den här då? frågade Hilary och höll upp en knallgul t-shirt med lila ränder och gröna cirklar.
-Snälla säg att du skojar med mig? frågade jag och vi kunde inte hålla oss för skratt, självklart skojade hon.
-Allvarligt nu, den här skulle vara å grymt snygg på dig! Nu såg hon helt allvarlig ut och höll i en ljust lila långklänning med bara armar och broderad byst.
Hinner inte skriva mer nu, måste kila iväääg! :D hoppas det duger åtminstone, ett litet mellankapitel ;)
The Vervain's Year-Kapitel 10
Jag klev in i duschen och stog där runt en timma. Mitt långa svarta livlösa hår har börjat tappa glansen ännu mer. Vad ska jag göra för att få tillbaka det? Jag stog och funderade en stund framför badrumsspegeln innan jag bestämde mig för att gå in till mitt rum igen. När jag kom tillbaka var jag inte ensam.
-Förlåt om jag skrämde dig, men det är en sak jag måste säga, men först en sak jag vill visa. sa Anthony så fort han såg att jag hoppade till. Jag kollade fundersamt på honom.
-Okej, men kan jag få byta om först, eller ska jag gå såhär? frågade jag och flinade. Som väntat skrattade han och skakade på huvudet.
Jag tog ett par kläder och gick in på toaletten igen. Jag skyndade mig med att byta om och gick snabbt tillbaka. Vi gick ner och ut på grusplanen precis utanför och stannade.
-Så, vad är det du ska visa mig?
-Du får inte säga detta till någon eller bli rädd. Jag måste, för att du har en del i allt.
Jag stog chockad och kollade på honom. Vad ska han visa som jag har del i? Jag har väl inte gjort något?
Han började gå och jag följde snabbt efter. Vi gick ut på gatan och vidare till skogen. Nu? klockan är runt 11. Jag struntade i vad som kunde hända och följde efter i hans snabba och bestämda steg. Han sa ingenting utan bara fortsatte på den lilla stigen in mot skogen. Det var verkligen en mörk och dimmig kväll. Skulle inte förvåna mig om det blir fullmåne vid midnatt. Kråkorna flög iväg över oss och skogen började tätna mer och det började bli svårt att se vart jag gick. Han stannade tvärt och verkade lyssna efter något. Jag vågade varken säga något eller ens andas. Han fortsatte en liten bit till och sen vände sig mot mig.
-Det här är något som vi alla måste ha sett. Men inte du och jag vet inte varför dina föräldrar aldrig visade dig det heller. Sa han och flyttade sig sen för att jag ska se vart vi har kommit.
-Mina föräldrar är inte typen som går ut i skogen, eller ja, jag har ju inga biologiska. svarade jag och tog ett litet steg frammåt.
Framför oss var det en stor gräsmatta, stor som en fotbollsplan. Vad var det som var märkvärdigt med det? Det visste jag inte.
-Dina biologiska föräldrar lever, det vet jag. Du vet den första gången vi träffades, på historia lektionen, franska revolutionen? Då visste jag vem du var, utan att du sagt något. sa han och log lite vid minnet. Att det just var franska revolutionen var skrattretande.
-Nej, dom är döda. Alla har sagt det. Dom har till och med blivit begravda i kyrkogården i Post Falls! Dom har sagt det i snart 11 år. Hur kan du säga att dom lever när jag vet att dom inte finns? jag blev frustrerad och förvånad över hur starka mina känslor blev. Jag har aldrig vart såhär ledsen och arg på samma gång. Jag vet ju att dom inte finns längre, jag vet det.
-Nej, dom lever och det ska jag visa dig. Men om du så gärna vill fortsätta med ditt normala tonårsliv, så gör det. Gå härifrån innan något händer! han talade lugnt till mig men änd med en viss bestämdhet. Jag blev nästan rädd av hur han såg ut. Hans käkben trädde fram tydligt i månskenet och hans ögon såg mystiska ut.
-men vad kan hända då? Det finns ju ingen här? frågade jag och korsade mina armar och kollade upp mot himmlen. Fullmåne.
-Jo, kolla. han pekade med hela armen ut mot gräsmattan.
kände mig lite elak nu när jag slutade sådär. Någon som kan gissa vad hon kommer att få se? nästa hoppas jag på att få ut i helgen, eller så kommer den i början av nästa vecka :)
-Förlåt om jag skrämde dig, men det är en sak jag måste säga, men först en sak jag vill visa. sa Anthony så fort han såg att jag hoppade till. Jag kollade fundersamt på honom.
-Okej, men kan jag få byta om först, eller ska jag gå såhär? frågade jag och flinade. Som väntat skrattade han och skakade på huvudet.
Jag tog ett par kläder och gick in på toaletten igen. Jag skyndade mig med att byta om och gick snabbt tillbaka. Vi gick ner och ut på grusplanen precis utanför och stannade.
-Så, vad är det du ska visa mig?
-Du får inte säga detta till någon eller bli rädd. Jag måste, för att du har en del i allt.
Jag stog chockad och kollade på honom. Vad ska han visa som jag har del i? Jag har väl inte gjort något?
Han började gå och jag följde snabbt efter. Vi gick ut på gatan och vidare till skogen. Nu? klockan är runt 11. Jag struntade i vad som kunde hända och följde efter i hans snabba och bestämda steg. Han sa ingenting utan bara fortsatte på den lilla stigen in mot skogen. Det var verkligen en mörk och dimmig kväll. Skulle inte förvåna mig om det blir fullmåne vid midnatt. Kråkorna flög iväg över oss och skogen började tätna mer och det började bli svårt att se vart jag gick. Han stannade tvärt och verkade lyssna efter något. Jag vågade varken säga något eller ens andas. Han fortsatte en liten bit till och sen vände sig mot mig.
-Det här är något som vi alla måste ha sett. Men inte du och jag vet inte varför dina föräldrar aldrig visade dig det heller. Sa han och flyttade sig sen för att jag ska se vart vi har kommit.
-Mina föräldrar är inte typen som går ut i skogen, eller ja, jag har ju inga biologiska. svarade jag och tog ett litet steg frammåt.
Framför oss var det en stor gräsmatta, stor som en fotbollsplan. Vad var det som var märkvärdigt med det? Det visste jag inte.
-Dina biologiska föräldrar lever, det vet jag. Du vet den första gången vi träffades, på historia lektionen, franska revolutionen? Då visste jag vem du var, utan att du sagt något. sa han och log lite vid minnet. Att det just var franska revolutionen var skrattretande.
-Nej, dom är döda. Alla har sagt det. Dom har till och med blivit begravda i kyrkogården i Post Falls! Dom har sagt det i snart 11 år. Hur kan du säga att dom lever när jag vet att dom inte finns? jag blev frustrerad och förvånad över hur starka mina känslor blev. Jag har aldrig vart såhär ledsen och arg på samma gång. Jag vet ju att dom inte finns längre, jag vet det.
-Nej, dom lever och det ska jag visa dig. Men om du så gärna vill fortsätta med ditt normala tonårsliv, så gör det. Gå härifrån innan något händer! han talade lugnt till mig men änd med en viss bestämdhet. Jag blev nästan rädd av hur han såg ut. Hans käkben trädde fram tydligt i månskenet och hans ögon såg mystiska ut.
-men vad kan hända då? Det finns ju ingen här? frågade jag och korsade mina armar och kollade upp mot himmlen. Fullmåne.
-Jo, kolla. han pekade med hela armen ut mot gräsmattan.
kände mig lite elak nu när jag slutade sådär. Någon som kan gissa vad hon kommer att få se? nästa hoppas jag på att få ut i helgen, eller så kommer den i början av nästa vecka :)
The Vervain's Year-Kapitel 9
-Jag är Lilith, detsamma. jag log ett väldigt ansträngt leende och det märkte han. Jag la inte mycket energi på det utan fortsatte bara med arbetet.
-Vad håller vi på med? frågade han och kollade i min bok.
-Franska revolutionen, der suger. svarade jag och la i från mig pennan. Han skrattade tyst.
-Det är lätt. Med det sagt slutade lektionen och han försvann utan att säga hejdå.
När jag kom hem var det som vanligt, Isak är hemma och kollar på tv, mamma och pappa är och jobbar och jag går direkt upp på mitt rum. Så ser det ut nästan varje dag. Men idag ska jag faktiskt ut och springa runt kvarteret. Det var rätt längesedan jag var ute och rörde på mig så. Men det ska bli otroligt skönt. Jag bytte om till ett par mjukisshorts och ett linne då det var soligt och tillräckligt varmt ute för det. Innan jag gick ner tog jag min ipod och mina hörlurar. Jag sa hej då till Isak och sedan gick jag ut. Jag stannade upp och andades in vårluften. Det doftade blommor och nyklippt gräs, nylagad mat och... olja. Nej, bensin. Det luktar som att en bil har börjat brinna. Jag öppnade ögonen och kollade mig omkring, där såg jag en rökstrimma bortanför Hilarys hus, jag stoppade in hörlurarna i öronen och började springa dit.
När jag var framme såg jag att det var hennes grannes bil som hade börjat brinna. Bensinen hade runnit ner på vägen och ner i en brunn och det brann i det. Bara det inte händer något farligt nu. Att det börjar brinna i en brunn kanske inte är det bästa som kan hända. Jag gick närmare och fick se ett bekant ansikte och när jag blinkade var personen borta. Jag stog helt förbluffad och bara kollade på stället där hon stog. Jag kände igen henne, men kan inte riktigt säga ifrån vart. Jag sökte i minnet och stog säkert där i fem minuter för att komma på något, men blev bara oklokare på det sättet. Jag virrade in mig i mina ena tankar.
Hilary kom ut och ropade på mig.
-Vad har hänt? frågade jag i hennes öra då jag kramade om henne.
-Jag vet inte, jag hörde en smäll och sedan började det brinna bara. svarade hon och oförstående mot bilen. Det måse vara det som small när jag bytte om.
-Det kan väl inte bara smälla så av sig självt?
-Det är ju ganska ologiskt. Hilary skrattade åt mig och jag bara skakade på huvudet.
-Jag ska springa vidare, men ses imorn!
-Vad håller vi på med? frågade han och kollade i min bok.
-Franska revolutionen, der suger. svarade jag och la i från mig pennan. Han skrattade tyst.
-Det är lätt. Med det sagt slutade lektionen och han försvann utan att säga hejdå.
När jag kom hem var det som vanligt, Isak är hemma och kollar på tv, mamma och pappa är och jobbar och jag går direkt upp på mitt rum. Så ser det ut nästan varje dag. Men idag ska jag faktiskt ut och springa runt kvarteret. Det var rätt längesedan jag var ute och rörde på mig så. Men det ska bli otroligt skönt. Jag bytte om till ett par mjukisshorts och ett linne då det var soligt och tillräckligt varmt ute för det. Innan jag gick ner tog jag min ipod och mina hörlurar. Jag sa hej då till Isak och sedan gick jag ut. Jag stannade upp och andades in vårluften. Det doftade blommor och nyklippt gräs, nylagad mat och... olja. Nej, bensin. Det luktar som att en bil har börjat brinna. Jag öppnade ögonen och kollade mig omkring, där såg jag en rökstrimma bortanför Hilarys hus, jag stoppade in hörlurarna i öronen och började springa dit.
När jag var framme såg jag att det var hennes grannes bil som hade börjat brinna. Bensinen hade runnit ner på vägen och ner i en brunn och det brann i det. Bara det inte händer något farligt nu. Att det börjar brinna i en brunn kanske inte är det bästa som kan hända. Jag gick närmare och fick se ett bekant ansikte och när jag blinkade var personen borta. Jag stog helt förbluffad och bara kollade på stället där hon stog. Jag kände igen henne, men kan inte riktigt säga ifrån vart. Jag sökte i minnet och stog säkert där i fem minuter för att komma på något, men blev bara oklokare på det sättet. Jag virrade in mig i mina ena tankar.
Hilary kom ut och ropade på mig.
-Vad har hänt? frågade jag i hennes öra då jag kramade om henne.
-Jag vet inte, jag hörde en smäll och sedan började det brinna bara. svarade hon och oförstående mot bilen. Det måse vara det som small när jag bytte om.
-Det kan väl inte bara smälla så av sig självt?
-Det är ju ganska ologiskt. Hilary skrattade åt mig och jag bara skakade på huvudet.
-Jag ska springa vidare, men ses imorn!
Jag började springa bort mot skogen. Där kunde jag alltid vara för mig själv. När jag kom till en stig saktade jag ner och började gå istället. Då kom jag att tänka på personen som stog där, eller som jag tyckte stog där. Det var något som jag verkligen kände igen. Medellångt blont hår, lång och smal med en skinnjacka och mörkblåa jeans. Men vem kan det vara?
Så fort jag kom hem började mamma fråga ut mig.
-Lilith! Vad har du gjort ute i 5 timmar, i de där kläderna? Överbeskyddande mamma.
-Jag har vart ute och sprungit. Något fel? just nu ville jag bara upp och duscha, då blir jag lite irriterad.
-Du kan väl inte sprungit i 5 timmar heller! Det var det värsta jag hört på länge. Hon lät inte speciellt övertygad. Men jag kan förstå henne, en vanlig människa brukar inte orka hålla igång så länge. Men som sagt, jag är inte vanlig.
-Jo, jag kan. Men om du ursäktar tänkte jag duscha. Jag klampade upp för trappen och in i mitt rum och låste dörren efter mig. Att hon aldrig kan vara lite.. normal. Hon ska alltid bry sig för mycket, eller så är det jag som gör fel. Aldrig har hon fel. Hon har alltid rätt, rätt och rätt. Men allt hon har är fel, fel och fel!
Jag klev in i duschen och stog där runt en timma. Mitt långa svarta livlösa hår har börjat tappa glansen ännu mer. Vad ska jag göra för att få tillbaka det? Jag stog och funderade en stund framför badrumsspegeln innan jag bestämde mig för att gå in till mitt rum igen. När jag kom tillbaka var jag inte ensam.
Tänkte va lite elak och sluta där ^^ haha, men nu har ni fått mer än på länge! ska skriva så fingrarna glöder när jag har tid. Har en del saker att göra under veckan, men ska försöka få ihop ett kapitel till iaf :D
Så fort jag kom hem började mamma fråga ut mig.
-Lilith! Vad har du gjort ute i 5 timmar, i de där kläderna? Överbeskyddande mamma.
-Jag har vart ute och sprungit. Något fel? just nu ville jag bara upp och duscha, då blir jag lite irriterad.
-Du kan väl inte sprungit i 5 timmar heller! Det var det värsta jag hört på länge. Hon lät inte speciellt övertygad. Men jag kan förstå henne, en vanlig människa brukar inte orka hålla igång så länge. Men som sagt, jag är inte vanlig.
-Jo, jag kan. Men om du ursäktar tänkte jag duscha. Jag klampade upp för trappen och in i mitt rum och låste dörren efter mig. Att hon aldrig kan vara lite.. normal. Hon ska alltid bry sig för mycket, eller så är det jag som gör fel. Aldrig har hon fel. Hon har alltid rätt, rätt och rätt. Men allt hon har är fel, fel och fel!
Jag klev in i duschen och stog där runt en timma. Mitt långa svarta livlösa hår har börjat tappa glansen ännu mer. Vad ska jag göra för att få tillbaka det? Jag stog och funderade en stund framför badrumsspegeln innan jag bestämde mig för att gå in till mitt rum igen. När jag kom tillbaka var jag inte ensam.
Tänkte va lite elak och sluta där ^^ haha, men nu har ni fått mer än på länge! ska skriva så fingrarna glöder när jag har tid. Har en del saker att göra under veckan, men ska försöka få ihop ett kapitel till iaf :D
Uppsatser hela dagen
Hej! det kommer inte ett kapitel idag, kanske kommer imorn om jag får tid till att skriva klart den. Just nu sitter jag och skriver uppsats, på lovet, och jag har en till som ska vara klar på måndag. Jag har legat lite efter men jag lovar att jag ska skynda mig till att bli klar!
btw, kolla min andra blogg ------>http://dailymusicnow.blogg.se/
Hoppas ni kan hålla ut!//kramaaaaaaaaaaar från en dålig uppdaterare......
btw, kolla min andra blogg ------>http://dailymusicnow.blogg.se/
Hoppas ni kan hålla ut!//kramaaaaaaaaaaar från en dålig uppdaterare......
The Vervain's Year-Kapitel 8 del 2
Jag gick därifrån och tänkte på hur hon såg ut. Jag hade sett henne förut och nu menar jag inte bara i klassen. Jag hade sett henne innan hon och Anthony börjat här. Vi går nu sista året och dom flyttade hit för ett år sen och jag minns den dagen som i går.
Den första oktober och den första snön hade redan kommit. För mig gör det inget men alla klagar medans jag tycker att det är mysigt. Jag har inte lika ont av det som av sommaren. Jag satte mig ner bredvid Hilary i matsalen och kollade ut genom fönstret när jag såg en okänd bil köra upp på parkeringen. Jag kollade noga och ja, den var helt okänd. Från Spanien till och med. Det var två personer som klev ur bilen men inna jag hann se vad det var för några drog Hilary med mig till lektionen vi skulle ha, Historia. När lektionen pågått i ca tio minuter öppnas dörren och när dom klev in tystnade alla samtal som pågick avslutades direkt och man hörde bara allas andetag. det var dödstyst, tystare än en lärare kunde få det. Tystare än i en övergiven grotta. Man skulle kunna höra minsta lilla ljud. En kille och en tjej, rätt lika, gick fram till katedern där Mr Stoner satt och bläddrade blend papper men slutade när han såg dom. Killen böjde sig fram och viskade något till Mr Stoner. Stoner hostade nervöst och klämde fram ett stelt leende.
-Elever, det här är Anthony och Erzabeth Huxley och dom har percis flyttat hit så var snälla. Han satte sig snabbt ner och började bläddra i papprerna igen.
Man kunde snabbt se svettpärlorna rinna ner för hans kala hjässa och ner i pannan för att sedan torkas bort av hans näsduk. Jag kände lukten av svetten och den blandades av Hugo Boss parfym, antagligen från killen, Anthony. Men jag kände också en riktigt söt doft, kanske jordgubb, som troligtvis kom från Erzabeth.
De lediga platserna var en bredvid mig och en längst bak brediv Hilary. Varför vi inte satt bredvid varandra var att vi hade bestämda platser. Otroligt idiotiskt att låta två stycken sitta ensamma och ta upp två bänkar. Anthony kom fram till migoch flashade ett av de vitaste leende jag någonsin sett.
-Kan jag sätta mig här? han frågade snällt och jag kunde inte sluta stirra.
Jag kom till verkligheten igen och nickade snabbt medans han satte sig ner. Jag kollade på honom och han verkade märka det då han sträckte fram sin hand.
-Jag är Anthony, trevligt att träffas.
Jag svalde och sträckte försiktigt fram min hand och skakade hans. Jag skulle precis säga vad jag hette men stannade upp i ögonblicket som min mun öppnades. Jag kände direkt att han inte var en normal kille. Han var... kall och något mörkt förflutet. Jag visste direkt att han var som jag. men jag visste inte heller vad jag var. Jag harklade mig och öppnade munnen igen.
-Jag är Lilith, detsamma. jag log ett väldigt ansträngt leende och det märkte han. Jag la inte mycket energi på det utan fortsatte bara med arbetet.
-Vad håller vi på med? frågade han och kollade i min bok.
-Franska revolutionen, der suger. svarade jag och la i från mig pennan. Han skrattade tyst.
-Det är lätt. Med det sagt slutade lektionen och han försvann utan att säga hejdå.
del 2 ute! hoppas att det är bra, har väl inte fått den respons man vill ha, men den duger :) kul att någon iaf kommenterar. angående updaten så kommer den nog vara lite bättre denna vecka då det är påsklov, men jag kan inte lova att det kommer fortsätta så efter då skolan tar upp mycket tid med plugg och grejer. Men hoppas det blir bättre! :D
Den första oktober och den första snön hade redan kommit. För mig gör det inget men alla klagar medans jag tycker att det är mysigt. Jag har inte lika ont av det som av sommaren. Jag satte mig ner bredvid Hilary i matsalen och kollade ut genom fönstret när jag såg en okänd bil köra upp på parkeringen. Jag kollade noga och ja, den var helt okänd. Från Spanien till och med. Det var två personer som klev ur bilen men inna jag hann se vad det var för några drog Hilary med mig till lektionen vi skulle ha, Historia. När lektionen pågått i ca tio minuter öppnas dörren och när dom klev in tystnade alla samtal som pågick avslutades direkt och man hörde bara allas andetag. det var dödstyst, tystare än en lärare kunde få det. Tystare än i en övergiven grotta. Man skulle kunna höra minsta lilla ljud. En kille och en tjej, rätt lika, gick fram till katedern där Mr Stoner satt och bläddrade blend papper men slutade när han såg dom. Killen böjde sig fram och viskade något till Mr Stoner. Stoner hostade nervöst och klämde fram ett stelt leende.
-Elever, det här är Anthony och Erzabeth Huxley och dom har percis flyttat hit så var snälla. Han satte sig snabbt ner och började bläddra i papprerna igen.
Man kunde snabbt se svettpärlorna rinna ner för hans kala hjässa och ner i pannan för att sedan torkas bort av hans näsduk. Jag kände lukten av svetten och den blandades av Hugo Boss parfym, antagligen från killen, Anthony. Men jag kände också en riktigt söt doft, kanske jordgubb, som troligtvis kom från Erzabeth.
De lediga platserna var en bredvid mig och en längst bak brediv Hilary. Varför vi inte satt bredvid varandra var att vi hade bestämda platser. Otroligt idiotiskt att låta två stycken sitta ensamma och ta upp två bänkar. Anthony kom fram till migoch flashade ett av de vitaste leende jag någonsin sett.
-Kan jag sätta mig här? han frågade snällt och jag kunde inte sluta stirra.
Jag kom till verkligheten igen och nickade snabbt medans han satte sig ner. Jag kollade på honom och han verkade märka det då han sträckte fram sin hand.
-Jag är Anthony, trevligt att träffas.
Jag svalde och sträckte försiktigt fram min hand och skakade hans. Jag skulle precis säga vad jag hette men stannade upp i ögonblicket som min mun öppnades. Jag kände direkt att han inte var en normal kille. Han var... kall och något mörkt förflutet. Jag visste direkt att han var som jag. men jag visste inte heller vad jag var. Jag harklade mig och öppnade munnen igen.
-Jag är Lilith, detsamma. jag log ett väldigt ansträngt leende och det märkte han. Jag la inte mycket energi på det utan fortsatte bara med arbetet.
-Vad håller vi på med? frågade han och kollade i min bok.
-Franska revolutionen, der suger. svarade jag och la i från mig pennan. Han skrattade tyst.
-Det är lätt. Med det sagt slutade lektionen och han försvann utan att säga hejdå.
del 2 ute! hoppas att det är bra, har väl inte fått den respons man vill ha, men den duger :) kul att någon iaf kommenterar. angående updaten så kommer den nog vara lite bättre denna vecka då det är påsklov, men jag kan inte lova att det kommer fortsätta så efter då skolan tar upp mycket tid med plugg och grejer. Men hoppas det blir bättre! :D
The Vervain's Year-Kapitel 8 del 1
Det tog inte lång tid förrens klockan var strax över 11 på kvällen och boken var nu slut. Jag hade uttit och läst i över 7 timmar. Bara jag fastnar i en bok kan jag hålla på hur länge som helst. Jag stängde boken och ställde den tillsamman med dom andra av Noreena. Jag hade verkligen en hel del böcker, det var nog det enda som jag hade mycket av. Jag hade tre bokhyllor, från golv till tak som var fyllda med lästa böcker. Endast två eller tre olästa. Har man mycket tid så är det väl lika bra att göra något man tycker om. Läser jag inte blir jag arg och då ska man hålla sig borta från mig.
Nästa vecka
Jag kom lite försent till teaterlektionen, eller dagen. Teater hela dagen är nog det bästa jag vet. Jag verkligen älskar att leva mig in i rollen som man har fått sig tilldelad och det roligaste är att visa upp det man tränat in och visa hur duktig man egentligen är. Men den här dagen ville jag egentligen inte dit, jag vet inte riktigt varför men jag ville bara inte träffa Anthoy. Det skulle bli stelt eftersom att vi inte har pratat på en hel vecka. Jag vet inte varför heller. Jag hade tänkt fråga honom om han var kompis med Hilary eller inte, men hon hade inte svarat på kommentaren på facebook.
När jag äntligen kom in till den salen vi var i vände sig alla om och kollade på mig. Jag gick snabbt och satte mig ner på min plats bredvid just Hilary. Hon viskade ett hej och jag viskade tillbaka. Mr Davis kollade strängt på mig och jag log ursäktande innan han fortsätte prata om det han gjorde innan jag kom in. När han pratat klart skulle vi dela in oss i grupper där vi skulle repetera våra repliker med varandra, det var just detta jag inte ville. Men jag kunde inte se Anthony någonstans. Han var inte här. Han har inte varit här på en vecka. Plötsligt hörde jag att någon sa hans namn.'-Ja, han är nog trött efter vad vi höll på med igår-' Jag kollade runt och fick se att det var Erzabeth, hans syster, hon fnissade och de andra skrattade högt. Jag gick fram till henne och knackade henne på axeln.
-Vet du varför Anthony inte är här? frågade jag och kollade in i hennes ögon som såg röd-gula ut.
-Ja, han är hemma. Han kände sig inte bra. svarade hon drygt och vände sig tillbaka till sina kompisar.
Jag gick därifrån och tänkte på hur hon såg ut. Hennes medellånga honungsblonda hår, långa sala kropp och hennes röd-gula ögon. Jag hade sett henne förut och nu menar jag inte bara i klassen. Jag hade sett henne innan hon och Anthony börjat här. Vi går nu sista året och dom flyttade hit för ett år sen och jag minns den dagen som i går.
det här är bara del1 , del 2 kommer antagligen imorn eller något :) nästa del kommer vara hennes flashback från dagen dom kom till skolan första gången! kommentera? :D
Nästa vecka
Jag kom lite försent till teaterlektionen, eller dagen. Teater hela dagen är nog det bästa jag vet. Jag verkligen älskar att leva mig in i rollen som man har fått sig tilldelad och det roligaste är att visa upp det man tränat in och visa hur duktig man egentligen är. Men den här dagen ville jag egentligen inte dit, jag vet inte riktigt varför men jag ville bara inte träffa Anthoy. Det skulle bli stelt eftersom att vi inte har pratat på en hel vecka. Jag vet inte varför heller. Jag hade tänkt fråga honom om han var kompis med Hilary eller inte, men hon hade inte svarat på kommentaren på facebook.
När jag äntligen kom in till den salen vi var i vände sig alla om och kollade på mig. Jag gick snabbt och satte mig ner på min plats bredvid just Hilary. Hon viskade ett hej och jag viskade tillbaka. Mr Davis kollade strängt på mig och jag log ursäktande innan han fortsätte prata om det han gjorde innan jag kom in. När han pratat klart skulle vi dela in oss i grupper där vi skulle repetera våra repliker med varandra, det var just detta jag inte ville. Men jag kunde inte se Anthony någonstans. Han var inte här. Han har inte varit här på en vecka. Plötsligt hörde jag att någon sa hans namn.'-Ja, han är nog trött efter vad vi höll på med igår-' Jag kollade runt och fick se att det var Erzabeth, hans syster, hon fnissade och de andra skrattade högt. Jag gick fram till henne och knackade henne på axeln.
-Vet du varför Anthony inte är här? frågade jag och kollade in i hennes ögon som såg röd-gula ut.
-Ja, han är hemma. Han kände sig inte bra. svarade hon drygt och vände sig tillbaka till sina kompisar.
Jag gick därifrån och tänkte på hur hon såg ut. Hennes medellånga honungsblonda hår, långa sala kropp och hennes röd-gula ögon. Jag hade sett henne förut och nu menar jag inte bara i klassen. Jag hade sett henne innan hon och Anthony börjat här. Vi går nu sista året och dom flyttade hit för ett år sen och jag minns den dagen som i går.
det här är bara del1 , del 2 kommer antagligen imorn eller något :) nästa del kommer vara hennes flashback från dagen dom kom till skolan första gången! kommentera? :D
The Vervain's Year-Kapitel 7
Jag skakade på huvudet och ignorerade bilden tills jag såg kommentaren som fick mitt hjärta bulta hårdare. 'Anthony Huxley: Hilary, vad är det med dig egentligen?'
Inte visste jag att dom var vänner...
Nästa dag när jag kom till skolan var det tomt. Inte en männsika så långt ögat kunde nå, jag hörde inte heller något. Ingen var här, eller? Jag kände en frän lukt. Det kändes som rök, något har brunnit eller brinner. Helt plötsligt svartnade det för ögonen och det kändes som att kroppen tömdes på blod.
Jag satt på mattelektionen nästa dag och hade handen runt mitt halsband. Jag stirrade tomt framför mig och rös sedan. Så fort jag rörde det kom det upp massa bilder och det slutade alltid likadant, att jag tömdes på blod.
Susie som satt bredvid mig petade på mig och pekade sedan frammåt. Jag kollade fram och såg att alla inklusive läraren kollade på mig.
-Eh, va? frågade jag förvirrat.
-Vad blir svaret på talet som är uppskrivet på tavlan miss. McNeil? frågade hon.
-140, 34. svarade jag och kollade ointressant ut genom förnstret.
-Mycket bra, det var det sista för idag. Glöm inte att vi har matteprov imorgon. sa hon och alla började packa undan och gå ut därifrån.
När jag kom hem satt Isak och kollade på tv. Jag satte mig bredvid honom utan att vi sa något. Min näsa började tänta och huvudvärken började komma. Ja visste redan vad det berodde på, men mamma vägrade ta bor Järnörten i fönstrerna. Jag reste på mig och gick upp på mitt rum. Jag blev förvånad när jag såg att mitt fönster var öppet och att det låg en bok på min säng med en lapp fast tejpad. Jag tog lappen och började läsa.
"Tänkte du ville ha denna, såg din samling och märkte att det var den enda som saknades- Anthony"
Jag la bort lappen och kollade på boken, jo mycket riktigt, den enda i min samling som fattades. Jag verkligen älskar Noreena Herzt böcker. Jag la på minnet att jag skulle tacka honom för boken. Men nu gick jag och stängde fönstret och satte mig sedan ner i soffan som stog precis framför det och började läsa boken.
Det tog inte lång tid förrens klockan var strax över 11 på kvällen och boken var nu slut. Jag hade uttit och läst i över 7 timmar. Bara jag fastnar i en bok kan jag hålla på hur länge som helst. Jag stängde boken och ställde den tillsamman med dom andra av Noreena. Jag hade verkligen en hel del böcker, det var nog det enda som jag hade mycket av. Jag hade tre bokhyllor, från golv till tak som var fyllda med lästa böcker. Endast två eller tre olästa. Har man mycket tid så är det väl lika bra att göra något man tycker om. Läser jag inte blir jag arg och då ska man hålla sig borta från mig.
Tråkigt kapitel, mer kommer! :)
Inte visste jag att dom var vänner...
Nästa dag när jag kom till skolan var det tomt. Inte en männsika så långt ögat kunde nå, jag hörde inte heller något. Ingen var här, eller? Jag kände en frän lukt. Det kändes som rök, något har brunnit eller brinner. Helt plötsligt svartnade det för ögonen och det kändes som att kroppen tömdes på blod.
Jag satt på mattelektionen nästa dag och hade handen runt mitt halsband. Jag stirrade tomt framför mig och rös sedan. Så fort jag rörde det kom det upp massa bilder och det slutade alltid likadant, att jag tömdes på blod.
Susie som satt bredvid mig petade på mig och pekade sedan frammåt. Jag kollade fram och såg att alla inklusive läraren kollade på mig.
-Eh, va? frågade jag förvirrat.
-Vad blir svaret på talet som är uppskrivet på tavlan miss. McNeil? frågade hon.
-140, 34. svarade jag och kollade ointressant ut genom förnstret.
-Mycket bra, det var det sista för idag. Glöm inte att vi har matteprov imorgon. sa hon och alla började packa undan och gå ut därifrån.
När jag kom hem satt Isak och kollade på tv. Jag satte mig bredvid honom utan att vi sa något. Min näsa började tänta och huvudvärken började komma. Ja visste redan vad det berodde på, men mamma vägrade ta bor Järnörten i fönstrerna. Jag reste på mig och gick upp på mitt rum. Jag blev förvånad när jag såg att mitt fönster var öppet och att det låg en bok på min säng med en lapp fast tejpad. Jag tog lappen och började läsa.
"Tänkte du ville ha denna, såg din samling och märkte att det var den enda som saknades- Anthony"
Jag la bort lappen och kollade på boken, jo mycket riktigt, den enda i min samling som fattades. Jag verkligen älskar Noreena Herzt böcker. Jag la på minnet att jag skulle tacka honom för boken. Men nu gick jag och stängde fönstret och satte mig sedan ner i soffan som stog precis framför det och började läsa boken.
Det tog inte lång tid förrens klockan var strax över 11 på kvällen och boken var nu slut. Jag hade uttit och läst i över 7 timmar. Bara jag fastnar i en bok kan jag hålla på hur länge som helst. Jag stängde boken och ställde den tillsamman med dom andra av Noreena. Jag hade verkligen en hel del böcker, det var nog det enda som jag hade mycket av. Jag hade tre bokhyllor, från golv till tak som var fyllda med lästa böcker. Endast två eller tre olästa. Har man mycket tid så är det väl lika bra att göra något man tycker om. Läser jag inte blir jag arg och då ska man hålla sig borta från mig.
Tråkigt kapitel, mer kommer! :)
The Vervain's Year-Kapitel 6
-Förlåt mamma, han ska hem nu. Och du vet att jag knappt sover under nätterna. svarade jag och klev ner från sängen och rättade till min tröja.
-jaja, men inte behöver ni väl väcka hela huset? mumlade hon tillbaka och gick ut ur mitt rum. Det sista jag hörde var en smäll från dörren och Anthony brast ut i skratt.
Jag och Anthony gick ner för trappen och ut i den kalla natten. Jag stängde dörren bakom mig vände mig mot honom.
-Så, det var ju... trevligt. sa jag och fnissade.
-Ja, kuddkriget var ju roligast. svarade han och skrattade.
-Jag antar att vi ses imorn på teaterlektionen.
-Det gör vi, har ju teater hela dagen. Du vet, fredagar. svarade han och log ett brett kritvitt leende.
-Juste, håller inte koll på dagarna längre. jag skrattade och flyttade mig lite närmare.
Han tog ett steg närmare mig och vi möttes i en kram innan vi sa hej då och han gick iväg och jag gick in igen. När jag var inne låste jag dörren och gick upp till mitt rum. Klockan var nu halv 4. Jag fnös och satte mig i min säng och funderade på vad jag skulle göra. Eftersom att jag aldrig sover under nätterna, kanske en halvtimma högst, har jag väldigt mycket fritid. Jag har bra betyg, med tanke på all tid jag kan plugga på. Jag har en del böcker som är lästa hundra gånger per bok. Okej, kanske inte direkt hundra, men en del böcker är väldigt omlästa flera gånger. Film är bara tråkigt att kolla på när man är själv och på datorn finns det inget kul att göra heller.
Jag satte mig vid skrivbordet och loggade in på facebook även om jag visste att det inte skulle vara så mycket roligare än att sitta och glo ut i ingenting. När jag kollade runt på min 'vägg' såg jag en ny bild på mig och....Anthony? Vi satt på en bänk och texten under var väldgt överraskande. 'Litlith McNeil och Anthony Huxley ett par? Väldigt hett sådant iaf!' När jag kollade vem det var som hade lagt ut det suckade jag högt. Självklart hade min dumma, konstiga så kallade bästa vän lagt ut det. Hilary Brown syster yster med Mark Brown, den så kallade fienden som tror han kan allt bättre än mig. Men det är bara att inse, jag är faktiskt bättre.
-jaja, men inte behöver ni väl väcka hela huset? mumlade hon tillbaka och gick ut ur mitt rum. Det sista jag hörde var en smäll från dörren och Anthony brast ut i skratt.
Jag och Anthony gick ner för trappen och ut i den kalla natten. Jag stängde dörren bakom mig vände mig mot honom.
-Så, det var ju... trevligt. sa jag och fnissade.
-Ja, kuddkriget var ju roligast. svarade han och skrattade.
-Jag antar att vi ses imorn på teaterlektionen.
-Det gör vi, har ju teater hela dagen. Du vet, fredagar. svarade han och log ett brett kritvitt leende.
-Juste, håller inte koll på dagarna längre. jag skrattade och flyttade mig lite närmare.
Han tog ett steg närmare mig och vi möttes i en kram innan vi sa hej då och han gick iväg och jag gick in igen. När jag var inne låste jag dörren och gick upp till mitt rum. Klockan var nu halv 4. Jag fnös och satte mig i min säng och funderade på vad jag skulle göra. Eftersom att jag aldrig sover under nätterna, kanske en halvtimma högst, har jag väldigt mycket fritid. Jag har bra betyg, med tanke på all tid jag kan plugga på. Jag har en del böcker som är lästa hundra gånger per bok. Okej, kanske inte direkt hundra, men en del böcker är väldigt omlästa flera gånger. Film är bara tråkigt att kolla på när man är själv och på datorn finns det inget kul att göra heller.
Jag satte mig vid skrivbordet och loggade in på facebook även om jag visste att det inte skulle vara så mycket roligare än att sitta och glo ut i ingenting. När jag kollade runt på min 'vägg' såg jag en ny bild på mig och....Anthony? Vi satt på en bänk och texten under var väldgt överraskande. 'Litlith McNeil och Anthony Huxley ett par? Väldigt hett sådant iaf!' När jag kollade vem det var som hade lagt ut det suckade jag högt. Självklart hade min dumma, konstiga så kallade bästa vän lagt ut det. Hilary Brown syster yster med Mark Brown, den så kallade fienden som tror han kan allt bättre än mig. Men det är bara att inse, jag är faktiskt bättre.
Jag skakade på huvudet och ignorerade bilden tills jag såg kommentaren som fick mitt hjärta bulta hårdare. 'Anthony Huxley: Hilary, vad är det med dig egentligen?'
Inte visste jag att dom var vänner...
Nuu kom ett kort litet kapitel, men det kommer nog ett till veckan :)
Inte visste jag att dom var vänner...
Nuu kom ett kort litet kapitel, men det kommer nog ett till veckan :)
sorry guise!
förlåt, men jag har besämt mig för att lägga ner bloggen. utan avslutning eller något!
så det här blir det sista inlägget här. hej då och tack för alla kommentarer!
