The Book-kapitel 45
Justin stog kvar och såg riktigt förbannad ut. Jga drog i hans armar och försökte få honom därifrån. Men han vägrade. Lukas stog och skrattade högt åt mig. Jag tog sats och sparkade honom rakt i skrevet. Justin bröt ihop och började skratta. Då kunde jag äntligen dra med mig honom.
-Din jävla hora, du ska fan få för det här! skrek han efter mig.
Jag och Justin sprang hem snabbt, tur att Lukas inte visste vart jag bodde. När vi kom innanför dörren blev det en pinsam tystnad igen.
Jag drog med honom in till vardagsrummet och satte mig ner i soffan.
-Vill du ha något? frågade jag försiktigt.
-En förklarning. svarade han kallt.
Jag kände hur tårarna började bränna bakom ögonlocken men kämpade för att inte släppa ut dom. Justin kollade inte ens på mig när han talade.
-Vad menade han med det han sa?
-Jag lovar dig, jag skulle aldrig ligga med någon annan än dig Justin! sa jag självsäkert. Det var sant, ingen annan kunde få mig att vilja ha någon så mycket som han.
-Så han bara sa det, utan någon riktigt anledning? frågade han, lika kallt som förut. Utan att kolla på mig.
-Jag träffade honom i måndags, sen har han hållt på att sms:a och ringa mig och samtidigt hålla på med mig. Jag skulle aldrig vilja ha något att göra med ett sånt äckel som han. Den enda jag vill ha är dig. Han vet att jag älskar någon, han vill väl bara få dig arg på mig så du gör slut så jag springer till honom. sa jag och suckade tyst.
-Om jag är den enda, varför kysste du då 'han' och vem är 'han' egentligen? frågade han och kollade argt på mig.
-Josh, han jag träffade första skoldagen. Vi är bara vänner! Jag känner ingenting för honom. Justin, jag lovar! Jag vet inte vad det var som flög i mig allvarligt talat. Jag blir äcklad av mig själv för det jag gjorde. sa jag och kände hur det blev svårare och svårare för mig att prata riktigt.
-Du visste inte vad du höll på med?
-Jag antar att det var den stora saknaden efter dig som gjorde att jag inte kunde hantera det. Förlåt. svarade jag och en tår rann försiktigt och långsamt ner för min kind.
-Jag saknade dig med, men jag går inte runt och kysser andra tjejer. Vad skulle du sagt till mig då? sa han starkt.
-Jag skulle bli ledsen, jag vet att det sårar djupt Justin. Förlåt, jag vet inte vad jag ska ta mig till.
-Då kanske du fattar hur jag känner. sa han och ställde sig upp.
-Snälla Justin, gå inte! sa jag och tog tag i hans arm.
-Släpp mig, jag måste tänka. sa han och drog tillbaka sin arm och gick ut.
Varför ska allt vara så jävla komplicerat? Kan jag inte för en gångs skull beté mig sm en vanlig människa?
Jag slog armarna i soffan och skrek allt vad jag kunde. Jag har verkligen sabbat allt. Han kommer inte förlåta mig. Det vet jag. Jag lugnade ner mig så mycket jag kunde och gick ut till hallen och satte på mig mina kläder och gick ut i kvällskylan. Jag orkade inte stanna kvar därinne, men vart jag skulle visste jag inte. Jag gick i flera timmar och kom sedan till ett hav med en stenstrand. Havet, havet kan skölja bort alla misstag, havet kan dölja allt. Jag tog av mig skorna och jackan och gick ut en bit i vattnet. Det var ljummet, lagomt för att bada i, men ändå för kallt. Jag tog ytterligare ett par steg ut i vattnet, Jag tog nu i midjehögt vatten och kände den mjuka sanden mellan tårna. Det var underbart att bara kolla på den fina utsikten och inte tänka på något. Ett par steg till och vattnet var nu till axlarna. Om jag gick ett par steg till skulle jag ha doppat mig helt. Jag stog med vattnet upp til axlarna och bara kollade. Ögonen började vattnas och tårarna kom rinnande som floder ner för mina kalla kinder. Jag ville ha tillbaka honom. Men jag var säker på att han inte ville ha mig. Jag tog de sista stegen ut i vattnet och var helt blöt. Jag la mig på rygg och flöt iväg, iväg till friheten, iväg till drömmarnas land, förevigt.
oh no!?
Kommentarer
