The Book-kapitel 43
-Är det jätte allvarligt att du verkligen måste säga det nu? frågade han och lät osäker.
-När kan du komma?
-Imorgon, har ledigt till söndag.
-Okej, jag måste gå. Älskar dig, glöm aldrig det! sa jag och log lite lätt.
-Älskar dig med!
Det här kändes inte bra alls. Jag ville säga det nu, men det blir inte rätt över telefon. Jag vill se han reaktion och jag vill att han ska kunna se mig när jag säger det. Just nu vill jag bara gå och dö
Jag somnade gråtandes i sängen. Vad har jag ställt till med egentligen? Jag får skylla mig själv.
Morgonen var seg iväntan på att Justin skulle komma hem. Jag visste inte alls hur han skulle ta det, eller hur jag skulle säga det. Jag visste att han skulle vilja krama mig och hålla på eftersom att vi inte träffats på ett tag. Jag vill göra detsamma, men jag kan inte.
Skolan skippade jag totalt idag. Jag satt uppkrupen i soffan under en filt med tv:n på, en stor kopp med rykande hett te stog på bordet och svalnade för varje sekund som gick. Det har gått en minut sen jag satte mig här. Det kändes som en timma. Jag vill bara få det överstökat, säga det jag har att säga och veta hur han tar det.
Jag ryckte till av att det knackade på dörren. Det var bara en som alltid knackade. Alltid. Spelar ingen roll vad det var. Justin skulle alltid knacka.
Jag gick fram till dörren på skakiga ben och tog ett djupt andetag innan jag öppnade. Hans ansiktsuttryck ändades från glad till oroligt. Jag måste sett fruktansvärd ut. Gråtit hela natten och knappast sovit något, gråit under morgonen och inte ätit alls och klockan var nu 4.
-Men älskling hur är det? frågade han och drog in mig i hans famn. om jag ändå kunde spola tillbaka tiden.
-Jag måste... började jag men avslutade för att min röst vek sig. Tårarna kom ännu en gång.
-Kom, vi går och sätter oss. sa han och tog med mig till soffan.
Jag satte mig en bit från honom och bara kollade genom mina tårar på den vackra pojken som snart inte skulle vara min längre. och det var mitt eget fel.
-Snälla Sam, säg något. sa han bedjande efter flera minuters tystnad. han hade gång på gång försökt att torka bort mina tårar och sätta sig närmare, men jag puttade bara bort honom. så äcklad jag var av mig själv nu, kommer han snart vara.
-Jag vet inte... förlåt. snyftade jag fram.
-Vad vet du inte? och vad menar du med förlåt?
-Jag ångrar det.. jag vet inte vad som hände. nu grät jag ännu mer.
-Snälla, kan du berätta. frågade han och kollade riktigt oroligt på mig.
-Jag.. jag kysste honom.. viskade jag fram och kollade ner i mitt knä.
Justin satt bara helt stilla och sa ingenting på många plågsamma minuter. Jag hade förväntat mig att han skulle springa ut eller slå till mig hårt. Han gjorde ingenting, utan bara satt helt orörlig.
-Förlåt.. viskade jag igen.
Jag kollade upp på honom. Nu märkte jag att han även gråtit. Tårarna rann ner som små floder. Han grät i tystnad. Varför kunde han inte säga något? Kan han inte visa ett litet tecken på vad han tycker, förutom att han är ledsen? Det enda jag vill veta är vad som ska hända nu.
-Justin, snälla. Kan du säga något? frågade jag tyst, nästan för tyst.jag tror inte ens han hörde. Han rörde sig inte.
-Vad finns det att säga? frågade han kallt.
Han vred huvudet mot mig.
-Vad fan kan jag ha att säga? frågade han med en högre ton.
Han reste sig snabbt upp.
-Vad fan tycker du jag ska göra? Den personen jag älskar går och kysser killar hur som helst bakom ryggen på mig! Hur tror du jag känner, huh? Jag tror fan inte att du någonsin kommer förstå hur jag känner för dig Sam. Jag älskade dig! skrek han och försvann.
Jag började gråta hysteriskt och var riktigt rädd när han skrek. Det var mycket värre än vad jag föreställt mig. Det värsta var, han älskade mig.
loveyouguys, kommentera! :)
Kommentarer
Postat av: ★Jennifer★
TOPPENBRA KAPITEL!!!!!!!!!!!!!! :D
MEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEER!<3
Kjam :)<3
