The Book-kapitel 46
Det var ljummet, lagomt för att bada i, men ändå för kallt. Jag tog ytterligare ett par steg ut i vattnet, Jag tog nu i midjehögt vatten och kände den mjuka sanden mellan tårna. Det var underbart att bara kolla på den fina utsikten och inte tänka på något. Ett par steg till och vattnet var nu till axlarna. Om jag gick ett par steg till skulle jag ha doppat mig helt. Jag stog med vattnet upp til axlarna och bara kollade. Ögonen började vattnas och tårarna kom rinnande som floder ner för mina kalla kinder. Jag ville ha tillbaka honom. Men jag var säker på att han inte ville ha mig. Jag tog de sista stegen ut i vattnet och var helt blöt. Jag la mig på rygg och flöt iväg, iväg till friheten, iväg till drömmarnas land, förevigt.
Jag sjönk ner i något mjukt och varmt. Det kändes som en säng, men jag kunde inte säga att det var det. Jag hörde någon säga mitt namn flera gånger. Jag ville svara men kunde inte. I mina tankar låg jag fortfarande kvar i havet och flöt. Jag ryckte till när någon började ta av mig mina kläder. Jag skrek högt och slog med armar och ben.
Jag sjönk ner i något mjukt och varmt. Det kändes som en säng, men jag kunde inte säga att det var det. Jag hörde någon säga mitt namn flera gånger. Jag ville svara men kunde inte. I mina tankar låg jag fortfarande kvar i havet och flöt. Jag ryckte till när någon började ta av mig mina kläder. Jag skrek högt och slog med armar och ben.
-Sam, Sam! det är lugnt. Jag ska inte skada dig. sa den avlägsna rösten.
Jag lugnade ner mig ett snäpp, men jag kunde inte koppla rösten till någon jag kände. Personen började ta tag i mina kläder igen och jag började skrika.
-Ta det lugnt! Du måste få av dig kläderna så du inte blir sjuk. sa personen lugnande.
Jag slutade skrika och lät personen ta av mig kläderna. Det blev kallt och huden knottrade sig på min kalla, fuktiga hud. Sekunden efter fick jag ett fluffigt tygstycke på mig, ett täcke. Nu var jag söker på att det var en säng.
Personen tog tag om min hand och kysste den. Jag kände värmen stiga i kroppen och jag började fnittra. Jag kunde fortfarande inte se vart jag var. Det enda jag såg var ljuset som kom närmare för varje sekund som gick.
-Sam, Samantha? Är du vaken? frågade en annan.
Åhnej! Kalla mig inte Samantha! Jag skrek till, det verkade som att det var det enda jag kunde göra, skrika och vifta med mina armar och ben.
-Ta det lugnt, Sammie. Det är bara jag, Justin. sa han.
Nu kopplades allt. Jag låg i en säng medans Justin försökte kontakta mig, samtidigt som ljuset blev starkare och starkare. Jag skakades om och kände hans varma händer på mina armar. Jag är här! Ville jag bara skrika. Det formades inga ord, utan kom bara ut som ett svagt skrik.
Jag kämpade och det verkade inte som att det skulle funka. Jag svor för mig själv. Varför gick jag så långt ut i havet? Varför märkte jag inte när jag kommit hit? Det var så många frågor som vimmlade runt i min hjärna just nu.
-Sam, snälla! Kan du inte röra på dig? frågade han och lät ledsen.
Jag koncentrerade mig på att försöka röra ett finger. Jag gjorde det, jag kunde röra hela armen, hela kroppen, men han verkade inte märka det. Jag tog i med alla mina krafter och lyfte mitt pekfinger och petatde honom hårt på kinden. Den var mjuk och varm. Precis som vanligt, förutom att den var blöt. Han grät. Han grät för att jag inte visade något tecken på liv.
-Snälla. viskade han.
Jag blundade och tänkte på alla lyckliga stunder med honom. Jag fick nytt hopp inom mig, sen slog en tanke mig. Om jag bara kunde röra mitt huvud.
Vad händer nu då? :) kommentera
Kommentarer
Postat av: Adrianna
MER!!!! <3
tvär spännande ju...:-)
