The Book-kapitel 48
-Vad ska jag göra?! viskade han förtvivlat.
-Kom hit.
Jag hörde en stol skrapas och en hand la sig på min.
-Jag kan känna också.
Han flämtade till och flyttade upp handen till min kind.
-Kyss mig, snälla Justin. Jag tror det kan hjälpa. sa jag tyst och väntade spännt.
Det var helt tyst igen. Hade han gått igen, utan att ens försöka? Det enda sättet jag kommit på, hade han skitit i det och bara gått sin väg?
Hur kunde jag vara så dum att jag gick ut i havet ens. Jag får skylla mig själv.
Plötsligt känd jag något mjukt mot mina läppar.
Han gick inte, han stog och kysste mina läppar.
Jag försökte ivrigt att besvara hans kyss. Men det gick inte. Han avslutade och suckade högt och gick ut ur rummet.
Jag började skrika och reste mig snabbt upp. Jag började se suddigt. Jag låg i Justins säng. Vänta, jag reste på mig och såg hans rum. Jag log stort av att det började komma tillbaka.
-Justin! ropade jag försiktigt.
Han kom snabbt in och stannade chockat till precis innanför dörren. Han kollade på mig med stora ögon och munnen var halvt öppen.
-Du..du.. du lever! stammade han fram och kastade sig om min hals.
-Ja! svarade jag och kramade tillbaka honom hårt.
Vi satt där en stund och bara kollade på varandra. Jag kunde se honom igen. Jag log stort och sekunden efter pressade jag ina läppar mot hans. Det kändes som en evighet sen jag såg honom. Han besvarade den intensivt.
-Hur länge sen var det jag hamna i din säng? frågade jag tyst.
-Ett par timmar bara. svarade han och log mjukt.
-Men hur visste du vart jag var? frågade jag chockat, som att jag precis fått reda på världens största hemlighet.
-Jo, när jag gick iffrån dig gick jag först hem. Sen gick jag ner mot stenstranden för att rensa mina tankar. När jag kom dit såg ja något flyta ute i vattnet och sen sjunka. Jag undrade vad det var och sen såg jag din jacka, dina skor och din mobil, precis vid vattenbrynet. Då förstog jag att det måste vart du och simmade ut. Jag fick tag i dig och drog dig snabbt upp och gick hem med dig. Sen började du bara skrika när jag försökte få a dig dom blöta och svinkalla kläderna. berättade han och en tår slank ner på hans kind.
Ett par tårar slank ner för mina kinder när Justin fortsatte berätta om hur ledsen och rädd han var när jag inte reagerade som vanligt. Jag äcklades av mig själv ännu mer nu. Hur kunde jag vara så självisk och bara försöka glömma allt genom den sämsta vägen?
Jag fastnade i mina egna tankar men kom tillbaka till verkligheten när Justin skakade min arm.
-Hur mår du? frågade han, troligen för andra gången, med tanke på hans småirriterande röst.
-Bra, nu när jag äntligen kan se dig. svarade jag och log försiktigt.
-Bra! Men du, orkar du gå ut en sväng, eller vill du vila dig tills imorn? frågade han nyfiket.
-Jag orkar definitivt om jag ska ut med dig! svarade jag glatt.
-Ta på dig något fint, så kommer jag och hämtar dig vid 6. sa han och gick iväg med ett busigt leende.
Jahapp, då måste jag duscha. Tanken på vatten fick mig att rysa. Hur kunde jag vara så osjälvisk och nästn lämmna allt bakom mig?
Jag gjorde iordning mig och var klar precis till att Justin kom tillbaka med sin bil. Vi körde ett tag men kom sedan fram till en liten byggnad. Jag satt och kollade förundrat på den och märkte sedan att han hade öppnat min dörr och räckte fram sin hand mot mig. Jag tog tag i den och hoppade ut ur bilen. Vi gick hand i hand upp mot den lilla byggnaden och när jag kom in fick jag en chock.
Jaaa, vad är det som Justin planerat?
Jag älskar er verkligen, det har bara kommit fler och fler läsare under tiden och det uppskattas att statistiken höjs. Men det känns inte som att ni riktigt finns där ute. Ett par gulliga kommentarer skulle vara snällt. Jag ber er inte om att få 10000 kommentarer varje gång, men kanske 2-3 stycken? :)
Kommentarer
Postat av: Adrianna
Naturligtvis kan vi kommentera!:-) dina kapitel äger!!!:-*
Postat av: ★Jennifer★
ÅÅÅÅÅH!!! :DD så super bra!!!!!! :)<333
Asså dina kapitel.. :') <33333
MEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEER!!!<33
KJAM!
