The Book-kapitel 47
Jag koncentrerade mig på att försöka röra ett finger. Jag gjorde det, jag kunde röra hela armen, hela kroppen, men han verkade inte märka det. Jag tog i med alla mina krafter och lyfte mitt pekfinger och petatde honom hårt på kinden. Den var mjuk och varm. Precis som vanligt, förutom att den var blöt. Han grät. Han grät för att jag inte visade något tecken på liv.
-Snälla. viskade han.
Jag blundade och tänkte på alla lyckliga stunder med honom. Jag fick nytt hopp inom mig, sen slog en tanke mig. Om jag bara kunde röra mitt huvud.
Det gick en stund utan att jag hörde något. Men helt plötsligt kände jag en otrolig smärta. Den värsta smärtan du kan tänka dig. Det känndes som att det brann i mina lungor, i hjärtat, i hela kroppen. Jag kände slag på slag i ansiktet, inte knytnäveslag, kuddslag. Slog någon mig med en kudde i huvudet?
Jag försökte röra på mig och streta imot, men det funkade inte. Jag blev mer irriterad för varje slag som kom.
Det slutade slå i huvudet, men nu började det på hela kroppen. Kan det inte bara sluta?
Vart tog Justin vägen? Kan han inte komma tillbaka hit till mig och göra så det slutar? Jag fick nog och började skrika.
-KAN NI SNÄLLA SLUTA? skrek jag så mycket jag orkade.
Den eller dom som hade slått mig med kuddarna slutade. Någo började prata med mig.
-Sam kan du höra mig? frågade en tjej.
-Ja. försökte jag, men det hördes säkert inte.
Tjejen skrek till och började klappa sina händer. Hon kom fram och kramade mig. Jag försökte krama tillbaka men orkade inte lyfta mina armar.
-Åh, älskade Sam. Kan du verkligen höra oss? frågade en kille, Justin.
-Ja, men kan varken se eller röra mig. svarade jag och började gråta.
Det blev tyst igen. Jag hörde inte ett ljud. Jag började bli rädd. Skulle Justin lämna mig nu, bara för att jag inte kunde se eller röra på mig?
Jag hörde fotsteg och en dörr öppnas och sedan stängas.
-Sam, är du säker på att du inte kan göra något annan än att prata och höra? frågade Justin plågsamt.
-Ja...
-Vad ska jag göra?! viskade han förtvivlat.
-Kom hit.
Jag hörde en stol skrapas och en hand la sig på min.
-Jag kan känna också.
Han flämtade till och flyttade upp handen till min kind.
-Kyss mig, snälla Justin. Jag tror det kan hjälpa. sa jag tyst och väntade spännt.
Det var helt tyst igen. Hade han gått igen, utan att ens försöka? Det enda sättet jag kommit på, hade han skitit i det och bara gått sin väg?
Hur kunde jag vara så dum att jag gick ut i havet ens. Jag får skylla mig själv.
Plötsligt känd jag något mjukt mot mina läppar.
Kommentarer
