The Book-kapitel 24
Ja, jag ska vänta. Men varför? Låten som han sjöng igår hette Never let you go. Undra vem den var till. Säkert någon som han träffat. Därför han sa att han inte ville träffa mig. Gud vad jag hatar mig själv för att jag tänker såhär! Han har inte sagt något sånt, så det behöver inte vara det heller. Jag får helt enkelt vänta tills jag får öppna brevet.
Jag la mig ner i sängen igen och somnade.
När jag vaknade igen var det mörkt ute. Klockan hade blivit 22.29. Att jag verkligen kunde sova så länge. Jag gick till köket och gjorde en macka och gick till min säng igen. Fjärrkontrollen låg på sängbordet så jag satte på TVn. Det var inget speciellt som gick så det fick bli någon dålig komedi. Jag tog upp min laptop som låg på golvet bredvid sängen och kollade på mobilen medans den startade. Inga sms. Jag la ner den igen och suckade högt för mig själv.
Jag kollade runt på några tråkiga bloggar men hittade inget vettigt. Filmen var slut och jag orkade inte göra något mer. Men vad ska man göra är klockan är 12 förutom att sova? Jag somnade direkt och drömde ingenting.
När jag vaknade nästa morgon var jag inte sjuk längre. Det regnade men det gjorde mig inte ledsen. Klockan var 09.23. Jag gick in i duschen och duschade snabbt och tog på mig några enkla kläder. När jag klätt på mig och sminkat mig lite gick jag till köket och började äta frukost. Plöstligt började min telefon att ringa och när jag nästan var framme vid sängen snubblade jag på tröskeln och slog i knät i ett hörn. Det började blöda och jag kunde inte resa mig upp. Jag försökte åla mig fram till mobilen. Men när jag kom fram slutade det ringa. Jag slog handen i golvet och då kände jag tårarna rinna. Det gjorde så förbannat ont och det hjälpte inte att jag inte hann svara. Jag satt säkert där i ca 10 minuter och grät när mobilen ringde igen. Jag torkade tårarana och svalde innan jag svarade.
-Hej. svarade jag tyst.
-Hej! Har det hänt något? frågade han, Justin. Han måste hört det på min röst.
-Nej, inget. svarade jag och försökte låta mer säkrare.
-Är det säkert? Det låter som att du har gråtit. frågade han.
-Det är lugnt Justin. svarade jag och suckade.
-Okej, du vet att du kan prata med mig, eller hur? sa han snabbt.
-Ja, men vad ville du? frågade jag.
-Du svarade inte förut så jag ringer igen. Men du får öppna brevet nu.. sa han tyst med lite glädje i rösten.
-Okej, ska jag göra det nu? frågade jag och reste mig. Jag kom inte så långt och ramlade ihop på golvet igen.
-Vad hände? frågade Justin oroligt.
-Jag ramlade igen.. svarade jag och fick en klump i halsen. Det fortsatte att blöde från knät igen.
-Igen? Men älskling hur går det?
-Det går bra. stammade jag fram och försökte att inte börja gråta igen.
-Nej, jag hör ju att du gråter.
-Men det är lugnt. svarade jag och kände en tår rinna ner långsamt på kinden.
-Okej, är det säkert? frågade han oroligt.
-Ja! Kan jag öppna brevet nu? frågade jag och reste mig igen. Denna gången gick det bättre och jag kom fram till köket där brevet låg på bordet och väntade.
-Ja... gör det... svarade han tyst och väntade.
Jag satte mobilen på högtalare och öppnade brevet långsamt. Jag visste verkligen inte vad som väntade när jag tog fram pappret. När jag hade läst de första meningarna drog jag efter andan...
Fick bli som det blev, jag förtjänar inte några kommentarer...... jaja blir nog en del ikväll, eller imorn efter skolan (:
Kommentarer
Postat av: Jennifer, Inte i Eric Saades band ;)
JÄTTE BRA!!!!!!!!! :D
SÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ BRA!? :D
ÅHHH!! så spännande! :D
KJAM<3
